Piggt

Sådär ja, då har man ammat och gett ersättning till oungen, druckit kaffe, power walkat 4 km, slängt soporna och källsorterat, lämat tillbaka hyrfilmen från igår och hämtat upp sommarkläderna från källaren. Allt innan klockan hann slå 9.00. Sovmorgon är sannerligen för mesar.
MEN jag har definitivt Pierre att tacka för denna överambitiösa morgon, han tog trematningen ute i vardagsrummet utan att jag ens vaknade = 5.5 timmars (OSTÖRD!) sömn. Najs!

Mindre najs är gässen i parken som även de har oungar att ta hand om. Snacka om kinkiga. Men det är iaf betydligt färre gäss än förra året. DÅ var det KATASTROF.

Hata hata haaataa!

Idag är det tydligen även Valborg. Det hade jag glömt lite men trevligt nog fick vi en inbjudan hem till Majsan för lite grillning och allmänt gott mos ikväll. Nu vaknade visst någon ... hej.

Pladder

Lite lugn och ro har vi nu. Efter evighetsamning och ersättning och megakräk och bad. *poof* så försvann 3 timmar. Dagen har bestått av hemvårdsbesök, power walk, tatuering (för Pierre), laga lunch, besök av farmor och farfar (medan jag tog power nap) och sen laga middag och allt ovanstående. Mer hanns inte med.

Får se om det blir något H&M imorgon. Är egentligen inte ens sugen på att handla något. 3 kg är kvar till matchvikten och jag ska försöka gå ner 3 till. Jag satte som mål att komma i en 36:a till nyår. Det känns ytterst rimligt. Tror jag ska försöka göra mig av med 6 kg redan till i september när vi preliminärt ska åka ner till Grekland. Men jag har ingen brådska.

Angående W:s vikt så går det med sniiigelfart. 2340 g är han uppe i nu. Sonden dumpade vi i söndags så nu kör vi på något/några kvällsmål med ersättning i flaska istället. Han slocknar på 3 min vid bröstet hur mycket man än drar i och pillar på honom. Jag testar att rapa honom och ibland även att byta blöja innan jag fortsätter amma men NEJ. Att han dessutom börjar tjuta 2 min efter man har lagt ner honom efter en maratonamning på knappa timmen gör en NÅGOT frustrerad. Därför får det bli lite ersättning också, förhoppningsvis genererar det både en nöjdare mamma och en nöjdare son.

Farsans nya tatuering som ägaren själv är MYCKET nöjd med.

Under Wilmer står det alltså hans andranamn Panagiotis med grekiska bokstäver efter farfar.

Wilmer själv verkar något tveksam. Dock tyckar jag att han borde vara nöjd med tanke på att det ju

sällan får plats några syskonnamn om de ska vara i DEN storleken. Egoboost.

Dock lyckades farmor fånga ett ytterst nöjt ögonblick, haha. Sicken gubbfrilla han ligger inne med. Najs!

Zzz

Jag är sliten och orkar inte riktigt skriva något. Det får bli en bild från igår istället. Återkommer förmodligen under kvällen :-)

Gnägg

Idag måste jag få egentid. Seriöst. ...

Idag fyller även lillen 1 månad. Sjukt. Han skulle legat kvar i kistan i ca 2.5-3 veckor till. DEN sprattlande oungen i MIN mage. Han hade sparkat sönder mig... hu. Undrar om alla prematura sprattlar så mycket som han? Han verkar tro att han är ett djur av något slag, ligger och bräker och viftar med sina lemmar.
I söndags var vi bjudna på lite grillkväll hos Ola och Helena och passade på att använda babymonitorn vi fått låna av Pierres kusin. Vi sitter och pratar i godan ro när vi plötsligt avbryts av ett klick och ett: "Mähähähähä". Alla bara: Whut?? Är cirkusen i stan?? Nädå, bara vår son. Eh. Mange trodde dessutom att det var något slags skämtljud som någon hade som ringsignal på mobilen. Haha.

...

Nu har jag minsann tagit en stressrunda på stan. Och det, DET var gött kan ni tro. Två par fattiga skor och ja, någon slags tunn kofta x2 på H&M inhandlades. Inget snyggt direkt men ack så praktiskt.

Lyckades även filma lite gnägg precis ... hehe.

Gytt

Jag har osat och fick en plats. Någon annan som ska dit?

Fick även premiecheckar med årsbeskedet. Öppnade och fick till min stora glädje se en check på hela 300:-!! Wow liksom... jag brukar bara komma upp i max 100:-. SEN upptäckte jag att det fanns ett papper till ... med två checkar till på vardera 350:- . Oookej, så jag fick alltså 1000:- i premiecheckar. Tyvärr stod det även hur mycket jag handlat för under året som gått...

Och därmed försvann rättigheten att någonsin yttra orden: "Jag har inget att ha på mig". Fan.

Blå eller bruna?

Igår finurlades även på vilken ögonfärg Wilmer kommer att få. Spännande det där. Pierre har ju varit tvärsäker på att han får bruna medan jag varit mer tveksam. Igår började faktiskt även farmor Lotta prata om att gluggarna börjat bli ljusare ... och kanske började närma sig åt det blåa hållet. Yes! Nä, skojade bara. Pierres ögon var ju faktiskt det första jag lade märke till och han tycker i sin tur att jag har fina ögon så det kvittar faktiskt. Men liiite kul hade det varit om de blir blågrå som mina. Bara för att liksom ;-)

Man tackar

W tackar även för de påskkort han fått av morbror och kusinerna :-)

Påskstress

SÅ - nu har jag tid för ett inlägg. De senaste dagarna har varit hektiska. Fredagen gick i ett med frukostdejt med IP på balkongen, hemvårdsbesök och sedan besök från syrran och Fredrik som ÄNTLIGEN fick träffa Wilmer :-D
Därefter insisterade jag (idiot) på att vi skulle ta en promenad i parken (istället för att sova) och när vi kom hem grillade vi och mös. Tyvärr blev det värsta skräcknatten med W som följde med megablöjor, kräkkaskader och illvrål från ca 00.30 till 06.00. Tur man hade hunnit sova under dagen ju! Eh, not. Jag var redo att lägga ut oungen på Blocket vid 3-snåret. Pierre ville slänga ut honom genom fönstret men jag tycker gott att man åtminstone kan försöka tjäna en hacka på honom.

Igår var vi bjudna på påskmiddag hemma hos Leif och Lotta. Två irriterade zombies infann sig vid 15.00-snåret som diskuterade att knäa varandra i mjälten och lämna bort sitt barn. Hehe. Tänk vad lite (eh, 2.5 timmars sömn) sömnbrist kan göra. Men istället för att bli något jobbigt, som det lätt kan kännas att åka iväg AStrött och stressad med gnällig ounge, så blev det alldeles underbart. Hela familjen kastade sig över W och det slutade med att de ytterst sociala gästerna t.o.m. fick 2 timmars (!) ostörd sömn medan W rastades runt i grannskapet. Det var YTTERST välbehövligt. Jag satt mest surmulen innan och kallsvettades vid varje gnyende medan jag räknade ner minuterna till amning. När han dessutom lyckades spy upp hela måltiden (som äntligen höll på att avslutas) över sin mamma vid 18-snåret, var jag inte happy vill jag lova. MEN så blev det så bra istället :-)
W har sovit som en prins under natten och bara vaknat upp till måltiderna. Han sov hela 4 timmar i sträck! REKORD.
Tror att vi äntligen börjar fatta att han vill ha mat lite oftare och att man faktiskt kan behandla honom som en "vanlig" bebis nu. Man har varit så inpräntad med alla förmaningar och alla saker han var beroende av innan (värmebädd, monitor, solfilt etc) som gjorde att man stressade med att få tillbaka honom i bädden. Snubben blev faktiskt hela 4 veckor igår (!) Klart att han vill äta mer och vara vaken lite mer. Tror att polleten trillade ner i helgen faktiskt. Känns nästan för bra för att vara sant, att han liksom är en "riktig" bebis nu som man själv kan få prova sig fram med. (Även om det har sina nackdelar med ... zzzzz.. ;-)

Måste bara berätta att gammelfarmor också fick träffa Wilmer för första gången igår. Åh, hon var så söt och började gråta och sa "halleda, halledudande då" typ 100 ggr när hon fick se honom. Dessutom började hon gråta IGEN när hon fick ett inramat foto av honom i present. Lotta frågade varför hon grät och fick svaret "Han är ju så söt". Haha, naw.

En inte så genomtänkt men ack så mysig promenad i parken.

I LOVE Malmö

En 4-veckors skrutt :-)

Påskpresenter till W från faster, farmor och farfar. Gytt! Ett startkit från H&M i stl 44(!) och ett fint set med huvtröja och mjukisbyxor. W fick även en badbalja av farmor och farfar - najs!

Av syrran fick vi även låna babybjörn, bumbostol, amningskudde, sitter och blöjhink samt fick en söööt pyjamas och mössa hon hittat på barnloppis :-) Och av mamma och pappa fick vi ett fint ägg, servetter och en disktrasa med påskmotiv :-) Ska visa sakerna sen.

W har även fått 700 bodies av mormor och morfar innan men tar ju en evighet att fotografera alla, så kommer kanske någon bild senare :-)

♥ ♥ ♥

Busy busy

Tro inte att vi bara ligger hemma och maaasar oss de här dagarna förresten. Jag och W var ute och power walka kl 7 i måndags morse sen hade vi besök av Jens, Stina och Christian. Igår blev det power walk ensam på förmiddagen sen kom hemvården och därefter hade vi besök av fina Maggan och Johan. Idag blir det ingen promenix utan matinhandling prioriteras. Klockan 12 kommer sedan Pierres moster och man och 13.30 ska vi iväg och registrera faderskap åt Pierre. Därefter blir det till att sitta hemma för min del för Pierre ska iväg och glo på Mff. Full rulle. Men det är kul :-)

Skitgulliga presenter från Maggan och Johan!

Gött

Från kl 18 igår testade jag att helamma, förutom 03-målet som Pierre sondade. Han har alltså helammat 4 ggr och vet ni vad? Det verkar fungera över förväntan :-)
W har vaknat nästan prick på klockslaget till varje mål och varit pigg och hungrig. Dessutom tyckte Pierre att det varit den tystaste och lugnaste natten sedan vi kom hem. Jag har fått sova hela 5 timmar (från 01-06) och fick levererat en hungrig ounge på sängen som ammade fint när jag vaknade. Fan vad skönt om detta fungerar nu. Hoppas bara han får i sig tillräckligt så att viktuppgången fortsätter. Men som bm sa igår så har de ju koll på honom. Nästa besök är på fredag, han lär inte magra ihop tills dess liksom. Har han gått ner i vikt så får vi ju helt enkelt fortsätta sonda tills han blir ännu starkare och orkar käka mer. Känns bra det här. Gött.

Bevingade ord ...

Btw ... så hann oungen både kissa och skita ner (med sin specialare; spray tan-bajset) sin morsa vid hemvårdsbesöket. Jag hann ha på mig tröjan i 15 min skulle jag tippa. Nakenvägningar är fan ett riktigt vågspel... finns det sådanadär rumpkorkar mån´tro?

Nästa gång ska fan Pierre få bära honom till vågen. Det är ett skitigt jobb men någon måste göra det.

Hahaha, Pierre sa förresten något hysteriskt roligt när vi pratade med några vänner för några dagar sedan. Vi talade om förlossningen och Pierre kläcker, totalt omedvetet, ur sig; "Nä men det gick väl ganska smärtfritt" angående hela upplevelsen. EH? Blicken han fick av mig skojar man inte bort. Fast jag kunde ju inte låta bli att garva också. Snacka om att välja sina ord väl - NOT. Men jag älskar dig ändå ;-)

Nu sitter vi och tar ett glas vitt vin och firar vårfint väder och en lite tjuckare ounge. Flott ska det va´ :-)

(Rättelse: Vi pratade med Pierres familj, inte några vänner. Jag är trött, senil och farligt nära 30. Inte lätt.)

Glada miner

Jadå!

Lillen landade idag på 2210 g, dvs en ökning med 150 g på sex dagar. Grymt! :-)

Hmm

Jag är lite disträ. Man lever i sin bubbla som inte ens är som en vanlig, nog så jobbig, "oj nu blev vi visst familj"-bubbla utan med extraknorren att man "måste" oroa sig lite extra över tunnisen. Jag balanserar på den där jobbiga gränsen mellan skuldkänslor för att man är för överbeskyddande kontra för obrydd. Jag hade en tanke om hur min inställning skulle vara till mitt normalstora nyfödda barn. Jag skulle ta det piano. Och det är jag ganska övertygad om att jag hade gjort också. Men nu, nu, har man ingen aning.

Olika råd från olika bm fick man hela tiden. -Han ska vara mycket uppe på bröstet. Han ligger egentligen i livmodern fortfarande, stör honom inte för mycket, hans djupsömn är oerhört viktig. Han måste amma ofta annars glömmer han. Det tar mycket kraft att amma, det är jobbigt för honom. Proteintillskottet kan göra honom trög i magen och frågan är om det verkligen gör någon större skillnad. Läkarna tycker det är viktigt att ni fortsätter med proteintillskottet. Osv osv osv????? Jaha. Men DÅ är ju allt verkligen SOLKLART.
Jag hade så mycket tankar och idéer om hur allt skulle vara som man nu känner sig snuvad på. Mest snuvad känner jag mig på själva förlossningen. Allt gick ju bra och så men herregud vad mycket skönare det hade varit att föda utan den där extra rädslan och oron man hade.
Jag har nog inte riktigt fattat det här ännu. Vad som egentligen hände. Ska livet bara rulla på nu eller? Det är kanske som de sa, att man inte riktigt förstår förrän han skulle ha varit här. Runt den 12:e maj kanske polleten trillar ner.
Missförstå mig rätt nu, jag älskar vår lille skrutt men ... jag vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till allt det här. Det är ... förvirrande.
MEN jag är så oerhört glad och tacksam över att allt (hitintills) gått så bra som det gjort. Att jag kan hålla i vår lilla son och pussa honom varje dag. Även om han är ruskigt liten. ♥

3

Igår blev en liten skit tre veckor. Tyvärr gick inte hemvårdsbesöket i fredags så bra, Wilmer hade inte gått upp någonting på två dagar. Jag hade det på känn. Han har varit orolig och gnällig och viftat och haft sig, verkar som han får mycket magknip av proteinpulvret och lägger mycket energi på att smälta maten. Känns inte alls kul och nu känns det extra jobbigt varje gång han skriker eller ligger och "knorrar". Nästa invägning är på tisdag, har han inte gått upp då (totalt sex dagar sedan han gick upp sist) kommer jag att riktigt nervös. Eftersom jag inte vet om det är proteintillstatsen som gör det (i modersmjölken vi sondar) eller om det är kraftansträngningen som krävs för att amma så blir det klart ännu svårare att vara "beslutsfattare" gällande vad och hur mycket han ska äta.
Ska han amma eller ska vi bara sonda? Hur mycket ska vi sonda när han ammat? Ska vi ge mycket sond så att han garanterat blir mätt och inte ligger och vrider sig pga att han är hungrig (men kanske får asont i magen och lägger en massa energi på att smälta maten) eller ska vi sonda vad jag verkligen tror att han missade få i sig vid amningen och riskera att han kaaaanske kunde ätit mer?

Jobbigt.

Igår gick vi iaf ut på promenad i parken och mös i regnet.

♥



Oups

Morgonens FB-uppdatering verkar inte riktigt gå hem...

Hmm?

Present

Givetvis hann jag virka ännu en skallra när vi satt fast på neo. Ganska roligt det där, i princip alla som tittade i "vagnen" kommenterade skallran jag virkat till lillen och det slutade med att tre av sköterskorna beställde hem samma amigurumibok som jag fick av Pierre i julklapp, haha. Blev värsta virkhetsen där ett tag.

Nåväl, en skallra till barnmorskan Agneta som förlöste oungen fick det bli. Stackaren vars sykunskaper jag ifrågasatte. Hon var verkligen gudasnäll och kom in och kramade om mig dagen efter på neonatal. Tyvärr jobbade hon inte när vi lämnade över den till förlossningen, men hennes kollega skulle lägga den i hennes fack. Hoppas hon blir glad :-)

Fuck off

Det kan vara ganska drygt när alla filmar och fotar en hela tiden. Så när faster Camilla drog fram iPhonen vid ett blöjbyte fick oungen nog och visade vad han tyckte.

Hehehe, grabben verkar ju vara en naturtalang...

Hahaha

En dag på neo när Pierre satt och mös med lillfisen utbrast han plötsligt; HAN LER!!! Jag bara, okej, mmm. Pierre fortsatte; HAN ÄR JÄTTESÖT! ÅH, HAN SKRATTAR!
Till slut blev jag nyfiken och sa till honom att ta en bild med iPhonen så att jag också kunde få se. Spänd av förväntan mottog jag den lilla skärmen och fick se ... detta:

Hahahahaha. Min son ser ut som en aspackad dvärg. YES.

YES

Första hemvårdsbesöket gick kanon. Har varit rejält orolig för att han inte får tillräckligt med mat eftersom jag nu ska uppskatta hur många ml han ammar och sen plussa på resten i sonden med proteinberikad modersmjölk (från mig). Innan vägde vi ju honom före och efter matning och räknade 1 g = 1 ml. Nu ska jag bara höfta. Har verkligen iiingen aning. Men iaf - skrutten hade gått upp 80 g sedan i söndags. Tjoho. Numera har han alltså passerat 2 kg-strecket och ligger på 2060 g. Den trevliga damen sa att när han kommit upp i 2,3-2,5 kg så kommer han att slippa sonden. Fy fasen vad skönt det hade varit, att BARA amma och slippa värma, pumpa, sonda och uppskatta.

Satan i gatan vilka intressanta blogginlägg man producerar nuförtiden då. Ett tag var jag nära att lägga upp en bild på den avlägsnade navelstumpen. Men jag hann hejda mig i sista stund.
Ska försöka producera fram lite inlägg snart som INTE handlar om mjölk och vikt. Fast läsarantalet har ju ökat markant sedan jag belv gravid och W kom till världen så ... ni måste ju vara ÄNNU tråkigare än mig som läser skiten ;-) Hehe.

Boet

Som utlovat; en bild på "boet" och dess nöjda inneboende.

Äntligen

... är vi hemma. Och det känns UNDERBART. Pierre är givetvis redan iväg och kollar Mff-match. Det kan jag väl tycka är sådär ball första dagen man kommit hem och ska mysa. Lackade igen totalt när kommentaren: "Jag blir bara orolig för matchen", yttrades när vi fick reda på de ytterst goda nyheterna att vi fick komma hem redan denna måndag. Inte så genomtänkt...
Men jag antar att han blir skyldig mig en HEL del kvällar senare. Än så länge har han hunnit ha tv-spelskväll med polare och gått på två matcher. Jojo.

Igår kväll firade vi sista kvällen på neo med grekisk sallad och kyckling. Vi bestämde dubbeldejt med grannparet (som jag gav skallran till) i allrummet med våra plastvagnar och mumsade loss tillsammans.

De är verkligen gudasnälla och övertrevliga. Vi satt och fjöntade oss med att visa bilder på varandras BÄBISAR och skvallra om de andra paren i rummen ... hehe. Barnsköterskan som jobbade kvällen blev helt överlycklig över att vi fixade mysmiddag och kunde inte betona nog hur trevligt hon tyckte det var. Och det var det verkligen. Vi bytte nummer och bestämde att vi ska ses i parken i sommar med oungarna när de också är utskrivna. I morse gick vi in om och sa hejdå. Kändes jobbigt att de måste stanna kvar. Men SNART får de komma hem *hoppas hoppas hoppas* Verkligen underbara människor som jag önskar allt gott.

Plutten satt överraskande bra i bilstolen. (Med en halvnervös mamma bredvid som var tvungen att klämma lite på minihanden då och då under tiden farsan var inne och hämtade ut hans vitaminer på Apoteket.)

Äntligen hemma :-)

Nu sitter vi och myser i soffan, mamma och son. Erika och Uffe var inne och hälsade på i lördags och gav BÄSTASTE presenten ever. Erre hade SYTT ett helt "bo" till Wilmer!! Som en liten skruttsäng. Den har han legat i sen vi kom hem och han verkar stormtrivas. Sån sjukt bra idé, blev verkligen rörd.

Alla har ideligen kommenterat vilka fina vänner och familjer vi måste ha som ger oss så mycket fint och genomtänkt. Det är verkligen en otrolig känsla att folk bryr sig så mycket om vår lycka och vår Wilmer. Jag har sagt det förr men (jag är ett tjatigt helvete så;) jag säger det igen - vi är verkligen lyckligt lottade som har ER i våra liv :-)

TACK

Ville bara klämma in ett litet (stort!) TACK för alla fina kommentarer jag får här, allt ifrån lyckönskningar, tips och komplimanger till skrutten. Jag läser ALLA och blir själaglad. Ni är verkligen övergrymma på att kommentera ... men tyvärr är jag inte lika bra på att svara :-(

Hoppas ni har överseende iaf och fortsätter kommentera, det gör verkligen att man skriver både mer och oftare. Men jag ska verkligen försöka bättra mig :-)

Nu jävlar ...

drar vi hem! :-D

Igår ...

fick vi lov att ta ut Wilmer på vår första barnvagnspromenad!! Det var så mysigt :-)

Barnvagnen var, inte hel oväntat, ENORM :-)

Finoverallen åkte på

Och BM Anki blev så förtjust att hon tyckte vi skulle fota skrutten och skita i att åka hem på måndag

Lagom stolt morsa

och farsa :-)



Pressmeddelande

- Skånemejerier drar ner på produktionen

Igår lyckades W amma först hela 45 ml klockan 18 och sedan 50(!) ml kl 3. Det är fanimej stort. Hans vanliga sondportion är inte ens uppe på 50 ml. Så najs att slippa sonda i två omgångar. Yeay!



Eh

... konstigt man hade ont i revbenen eeelloor??

Hello Långben

OBS! Den ack så trendiga badkalsongen är ett montage. Den går alltså således ej att införskaffa på nätet. Tyvärr ;-) OBS!

Livet på neo

... är för det mesta ganska ok. Eller snarare; det är vad man gör det till. Jag har väl egentligen bara haft en ordentligt dip här inne förra fredagen då Wilmer också dippade. Och det är ju lite så det är, så länge han mår bra mår jag bra.
Detta är ju dessutom vårt första barn, så vi har ingen riktig koll på hur det ska vara och kännas när man blivit en familj. Många har "varnat" för hur låst man kommer att vara och ALDRIG ha tid till någonting. Shit, tänkte man ... det här kommer att bli tufft. Men så hamnade man här istället, 7 veckor för tidigt, på neo i ett rum på 12 kvm med en liiiiten räka som måste ammas, sondas, pumpas till, bytas på, tas temp på, vägas, solas och Gud vet allt.
Han kan aldrig vara ensam, man kan inte ta med honom utanför dörrarna. Ska han upp i famnen eller bytas på måste monitorn sättas på stand by och tre elektroder och en fotsensor kopplas bort. VARENDA gång. Vill vi äta tillsammans måste vi sitta på rummet eller koppla loss en liten monitor som vi lägger under plastvagnen samt dra ut sladden till värmebädden och rulla iväg de 30 meterna till allrummet medan bädden signalerar med rytmiska pip om att den behöver ström för att förse vår son med värme. *pip pip pip* Påminner oss som en fotboja om skruttens utsatthet och vår begränsade frihet.
Klockan 20 släcks lamporna ner och allt är ÄNNU tystare än vad det är på dagen. Vi som bor här i de fyra familjerummen hälsar lågmält på varandra och inspekterar varandras minibebisar på väg till och från allrummet eller mjölkkylen. Med jämna mellanrum hörs ett syrsliknande läte som ljuder om och om igen tills någon stänger av det. Det är när någon från rummen signalerar till barnmorskorna. Oftast betyder det MAT. För mat ska fågeloungarna ha var 3:e timme. Det ska ammas, sondas, pumpas och bytas under dessa tre timmar. Helst ska man hinna äta något själv också och koppla ur och koppla in sparven till monitorn i tid och otid.
Ibland kommer de nya par till avdelningen, de känner man oftast igen på de rödgråtna ögonen och snyftande ljuden. Ibland hittar man dem i ett nersläckt allrum med skjutdörren igendragen, delandes på soffan, tomt stirrande på någon talk show som dumburken erbjuder för tillfället. "Deras barn blir opererat", berättar Pierre när de försvunnit ut. Då snörps halsen åt lite och blickarna söker sig genast ner i plastlådan som för att verkligen få bevis på att det inte är vår skrutt som blir opererad. Man måste övertyga hjärtat också, inte bara den logiska hjärnan.
Ibland ljuder larmet. Det är HEMSKT. Alla föräldrar får skräck i ögonen och vänder sig mot plastvagen eller springer mot rummet med panik i blicken som strålar ut: "ÄR DET VI!??" Jag tackar gud för att det INTE varit vi.

MEN idag är också en väldigt bra dag. Wilmer ammade hela 80 ml totalt under dygnet (dvs. 60 ml över gränser för att få åka hem) och vi skulle egentligen kunna få åka hem idag om det inte vore för att hemsjukvården är fullt upptagna och inte har tid förrän på måndag. Så måndag morgon får vi åka hem. OM det inte händer något oväntat. Jag kommer att få låna med mig pumpen hem och vi får sprutor, sondslangar, saltlösning, sondtejp - ja allt som behövs med oss hem. Vitaminerna han behöver får vi själv betala och hämta ut på recept och hjälp hemma får vi 3 ggr i veckan av hemvårdspersonalen. Det betonas även att vi INTE är utskrivna förrän hemvården är över. Och hemvården är över så fort W inte behöver sondas längre.

Förstår ni att vi kanske kommer att sova i vår EGEN säng på måndag?? Slippa sjukhussäng för första gången på 2.5 veckor. Alla TRE. Inga syrsor som surrar. Inga larm som tjuter. Ingen personal som knackar och stövlar in i rummet i tid och otid. Vi kan köra BARNVAGN alla TRE. Jag kan äntligen få landa efter den där fredagskvällen vi körde in för lite molvärk. Den där fredagskvällen för en hel livstid sedan.

Underbart.

Finaste ♥

GO SKRUTTIS!

Åh, vad glada vi är här idag! Inte bara har Wilmer gått upp till 1900 g idag utan han har även tappat sin navel, lyckats hålla värmen så pass bra att han slipper värmebädd och kan ha kläder, klarat 5 dagars övervakning och kommer att slippa sin pipande monitor SAMT klarade amma hela 20 ml nu precis för första gången. 20 ml är vad som krävs att de ska amma på en HEL dag för att man ska få kunna åka hem. Han gjorde det på 10 min. ÅH vad GLAD jag är!

Förlossningsberättelse

Här kommer min förlossningsberättelse. Så detaljerat jag faktiskt kan, så här en och en halv vecka senare. Ni som är känsliga kan hoppa över. Inte för att det var en hemsk förlossning eller att något dramatiskt hände, utan mer för att jag är väldigt ärlig. Here it goes:

Det började väl egentligen redan natten till fredagen. Jag var orolig i kroppen och kände mig, ja, jag vet inte -OFF. Lyckades praktbråka med Pierre om något som jag inte ens minns och deklarerade högtidligt att jag minsann inte tänkte gå på någon föräldrakurs med honom (som var inbokad morgonen därpå). Jag somnade iaf till slut i soffan framför tv:n skyfflandes kalaspuffar direkt ur kartongen (mjölken var slut). Inga konstigheter ;-)

När jag vaknade hade jag en irriterande värk i ryggen. Kändes ungefär som halvjobbig mensvärk. Sån där levande, pulserande värk som kommer djupt inifrån. Jag gnällde lite till Pierre och tog två Alvedon men följde givetvis ändå med till kursen. Väl där hade jag problem med att sitta på trästolen och tänkte att Alvedon suger.
Efter kursen frågade vi vår barnmorska Lotta om molvärken samt berättade att jag kände mig väldigt spänd i magen på sistone. Lotta hade en avbokad tid så hon tog upp oss till sitt rum så att vi kunde prata mer. Hon sa att det vore bäst om jag ansträngde mig så absolut lite som möjligt de närmsta två veckorna eftersom molvärk faktiskt var ett tecken på att saker var på väg att hända. Hon kände även på magen och konstaterade att den absolut var kompakt och att det var "mycket bebis" i den men att hon inte kunde avgöra om det var sammandragningar eller bara allmänt tillstånd för min mage. Avslutningsvis fick jag en förmaning om att ringa förlossningen om det skulle kännas mer samt lämna ett urinprov för att utesluta eventuell urinvägsinfektion.

Jag skulle egentligen till Entré efter det och sätta sprätt på lite presentkort men eftersom ryggen molade och Lottas förmaningar togs på allvar, körde Pierre hem mig istället. Och där låg jag sedan, hela dagen, med värkande rygg. Tror jag tog två Alvedon till och duschade en omgång utan större resultat.

Pierre kom hem vid 17 och vi käkade ett meal från Max innan han stack iväg på inplanerad after work. Jag, som är van vid rejäl mensvärk, reflekterade inte ens då så mkt över värken och jag ville inte heller sabba Pierres kväll med gnäll (ah! Just det, det var det vi bråkade om! Att Pierre skulle ut när min bror och hans fästmö egentligen skulle komma och sova över och jag kände mig för trött för att ta emot gäster själv. Sen ställde jag in övernattningen pga värken och Pierre "fick" äntligen lov att gå ut). När Pierre kom hem om efter aw:n för att lämna av lite saker hittade han mig i duschen igen. Jag hade vaknat av att smärtan blivit mer intensiv i omgångar. Efter lite tjat fick han mig att ringa förlossningen. Jag ringde surmulet dit (var LAGOM sugen på att åka in om sjukhuset en fredagskväll för lite mensvärk) och barnmorskan tyckte det var bäst att vi kikade in om och kollade läget.

Eftersom Pierre hade druckit fick jag själv köra till sjukan (efter att ha avböjt erbjudande om taxitur) med familjebilen. Väl på området följde dessutom en polisbil efter oss ända fram till parkeringen, vilket fick mig att bli ännu mer irriterad. Pierre, som nog trodde att utekvällen skulle fortsätta efter en snabbvisit, satte kurs mot KK medan jag vaggade efter med långa andetag och mord i blick.
Väl inne blev jag uppkopplad för att mäta eventuella sammandragningar och räkans puls. Jag fick även en liten spak i handen som jag skulle trycka på när jag kände honom röra sig. Banden runt magen och hela situationen gjorde mig väldigt stressad och bara någon minut efter att bm lämnat mig kom hon inkilande igen och konstaterade att det verkligen inte såg bra ut då jag hade värkar med 2-3 minuters mellanrum. Jag fick snabbt två sprutor, en i ryggen och en i häcken. Den ena skulle sakta ner värkarna och den andra var en kortisonspruta till räkan för att hans lungor skulle utvecklas och spännas ut. DÅ började jag bli seriöst orolig. Bm ringde även efter läkare som fick undersöka mig på studs. Hon tog lite prov från livmodertappen och undersökte med både ultraljud, fingrar (och allt annat hon kunde hitta kändes det som). Det visade sig att jag var 2 cm öppen och att livmodertappen var helt eliminerad. Jag fick lämna ett urinprov och lägga mig på en säng igen. Värkarna kändes dock fortfarande regelbundet och jag fick istället, ett dyrare, mer effektivt dropp inkopplat i armen som skulle hämma värkarna.

Snygga strumpor ja. Pierre (som hunnit få i sig några öl och en drink på aw:n) höll på att garva ihjäl sig varje gång jag rullade iväg med mitt dropp till dass. 

Klockan 22 fick vi dock en helt retarderad bm som sabbade tre av mina kärl på händerna innan hon fick kalla på en kollega som till slut fick i droppet. Från början stod det inställt på 24 och värkarna kändes knappt. Efter två-tre timmar smög dryge-bm in igen och sänkte till 8. Inom en kvart tilltog värkarna igen och hon fick komma och höja till 16. I samband med detta blev vi flyttade från övervakningsrummet till förlossningen om att ifall något skulle hända och för att jag skulle ha tillgång till gasen, vilken jag tyckte kändes överflödig och struntade i att ens prova. Klockan 4 somnade jag igen. Sen sov jag med droppet på 16 och några värktabletter.

När jag vaknade igen vid 7-8 kände jag mig piggare. Tänkte att vi kanske fick åka hem ändå, gött! Tolv  timmar efter första kortisonsprutan fick magen en till. Detta var prio ett, att stanna upp förloppet tillräckligt länge för att han skulle få båda sina kortisonsprutor för lungutvecklingen. Dessutom var det viktigt att "stressa" honom genom att jag hade värkarbete i ett dygn, det skulle göra honom mer tålig sades det. Klockan 9 på morgonen fick jag så andra sprutan och i samband med denna sänktes droppet till 8 igen. Ganska snart blev värkarna regelbundna igen och vi tryckte på bm. Hon höjde droppet till 16 för sista gången meddelade hon. Jag fick ångest och började förstå att detta verkligen var the real deal.

Vid hyfsat gott mod än.

Klockan 12 kom personal in från neonatal med en bildpärm. Kvinnan bläddrade i pärmen, visade bilder och berättade vad som skulle kunna bli aktuellt för just vår skrutt. När hon hade gått började jag stortjuta. Ville inte alls vara med om detta, jag var inte beredd på att föda barn och verkligen inte en för tidig skrutt som behövde vård.
Det var verkligen skithemskt just då. Vi kramades en lång stund och jag bestämde mig för att skärpa till mig, vad annars kunde jag göra? Sedan skickade jag ett sms till Malin och skrev vad som var på väg att hända samt att jag behövde lite peppande ord. Malle ringde upp och till slut kunde vi garva åt att det åtminstone inte fanns en chans i helvetet att räkan skulle komma på min 30-årsdag (den 22:e maj) som jag oroat mig för innan.

(Pierre stack även i denna veva iväg och köpte lunch. Och inte vilken lunch som helst utan; kebab med VITLÖKssås. Allvar! Hur smart är det att på sin sambos ev. förlossningsdag, när man alltså förväntas stå 10 cm från hennes fejs och heja på, trycka i sig vitlöksdressing?!? Jag är fan fortfarande lite smålack för det...)

Klockan 14 kom bm igen och sänkte droppet till 8. Om värkarna tilltog nu igen så var det inte lönt att hålla tillbaka längre var beskedet jag fick. Inom en timme hade värkarna blivit regelbunda igen. Sen är allt ett blurr.

Någonstans mellan 15 och 17 stängdes droppet av helt. 17.10 gick mitt vatten. Jag låg på sängen och kände att de där flytningarna verkligen var riktigt jävla dryga nu. Det kom mer och mer och mer ... och mer! Bm trodde först inte mig men efter en närmare titt var det inga tvivel. Gasen åkte på och bm bekräftade att jag var 4 cm öppen. Jag ringde hem till mamma och pappa som hade kalas för mamma och informerade om att det var på G. Innan jag skulle lägga på sa de att brorsan gärna ville prata med mig. Jag försökte förklara att det var liiite "bad timing" just då, eftersom jag liksom höll på att föda, men det insisterades på att Tobbe skulle få luren. Visst. Han frågade hur det var och berättade sedan att han ska bli PAPPA. Min lillebror! Shit! Jag ska alltså bli faster! Jaha, det var ju bara att gratulera och Tobbe gratulerade tillbaka, haha. Mamma och pappa höll nästan på att DÖ av chock denna afton har det senare återberättats. Det lär bli ett kalas alla sent kommer att glömma iaf.

Under den här tiden kändes faktiskt allt helt ok, gasen tog inte bort mina värkar men definitivt min oro. Det var absolut hanterbart och helt ok. Pierre säger att jag t.o.m sov under den här tiden.
Sen gick allt i 190. Jag har ingen som helst tidsuppfattning eller koll på vad klockan var i de olika skedena. Det gick kanske en timme när jag plötsligt kände hur värkarna ändrade karaktär. Med ett krampaktigt grepp om gasen hojtade jag till bm att: - "Nu känns det annorlunda!". Hon gjorde en snabbkoll och fann att jag var 8 cm öppen. Sen minns varken jag eller Pierre riktigt vad som hände. Antar att jag bara andades genom värkarna medan Pierre höll ställningarna.

Hehehe, vid jävligt gott mod med bästa vännen i handen.

Pierre minns däremot att 19.10 var jag 10 cm öppen och krystvärkarna satte in. 37 minuter senare ville jag först DÖ och sen GÅ HEM enligt min sambo. Och här ska jag vara brutalt ärlig - det gör så jävla ont att du tror att du ska dö och svimma när du krystar. Impulserna går inte att stå emot. Bm tjatar, Pierre tjatar, ALLA tjatar om att du måste TA I och krysta krysta krysta. De skriker: "En till klarar du! Kom igen! Släpp inte ut luften. Tryck neråt, neråt, som när du ska gå på toa!!!".

Det här är fan inte alls som att gå på toa!!!, har man lust att skrika tillbaka men det kan man inte. Man kan vifta och gestikulera och vråla som en urkvinna och möjligtvis skrika: GAAAAS!!.
Pierre var dödsdryg. Han tjatade mest av alla. Tog över hela bm's roll och tjatade om att jag klarade en till och en till och en till. Minns att jag ville skalla honom och skrika: -"Hur fhhhaaaan vet du det!??" men jag sa inget. Jag tittade inte ens. Brillorna var av och gasen gjorde sitt för att grumla synen. Pierre peppade och peppade och peppade, det kändes som en evighet och alla sa att han SNART var ute. Till slut började jag bröla att de ljög. (Nu undrar ni kanske varför jag skrev att Pierre var en klippa genom hela förlossningen för något inlägg sedan. Men jag skriver om hur jag upplevde det DÅ i den här berättelsen. han var ju i själva verket svingrym och imponerade på alla men jag hade ändock lust att skalla honom. Jag hade lust att skalla alla.)
Lille W var svår att få ut. Han satt där han satt. Pierre kunde se håret på honom när jag krystade för kung och fosterland men sen försvann han in igen. Till slut avtog både mina krafter och värkar och värkstimulerande sattes in. Men han kom ändå inte ut. BM ringde in en annan BM som kom in enbart för att hänga på min mage. Det var INTE bekvämt vill jag lova. Man tar i så att man håller på att dö samtidigt som någon hängtrycker på din mage så att det känns som att du är med i värsta wrestlingmatchen. I örat har man dessutom vitlöks-Pierre som glatt berättar att man kan krysta igen och igen och igen och igen.

Jag trodde jag skulle svimma. Men det gjorde jag tyvärr inte. En liten stund senare kände jag ett nålstick i de nedre regionerna och hörde lite tisseltassel från bm + bm + undersköterska mellan mina ben. Oh no, hann jag tänka innan jag kände klippet. Men det fanns varken ork eller motstånd kvar att protestera. Och tur var ju det för några krystvärkar senare låg han på min mage.

Känslan av att krysta ut kroppen var obeskrivligt skön, jag rabblade hysteriskt: "Är han ute, är han ute, är han ute?!?!?" Pierre berättade att han låg på min mage, jag tittade ner och fattade ingenting. Det låg en grå massa på min mage, det var det enda jag såg med min grumliga blick. Klockan stannade på 20.32. De tog honom direkt men jag hann höra ett litet gnyende innan han och Pierre lämnade rummet.
Kvar låg jag förvirrad och matt och tänkte att barnmorskan måste skämta när hon snackade om att moderkakan skulle ut. Det hade man ju hunnit glömma. Men det gick ändå ganska lätt. Den var ute på en 10 min med hjälp av en spruta i låret och lite ryck i navelsträngen. Och nej, jag ville INTE se den. Den såg iaf fin och hel ut och barnmorskan konstaterade glatt att det nu var dags att sy. Jaehapp. Hon tipsade mig att använda gasen igen som bedövning om jag ville och sen började hon tråckla. Och här kommer det mest pinsamma med hela denna förlossning. Under tiden hon broderar loss, börjar jag (hög på lustgas) ifrågasätta hennes sykunskaper. BM lovar dyrt och heligt att hon är väldigt nogrann varpå jag kontrar med; "Ja, själv virkar jag ju. Så jag uppskattar verkligen ett gott handarbete." Hahahaha. Va fan?!
BM höll iaf god min och förklarade än en gång att hon var ytterst nogrann och att det endast handlade om ynka 2 cm som måste sys. (Och även om jag inte trodde henne då kan jag nu bekräfta att hon inte ljög. Japp - jag kollade i en spegel i helgen. Det var inte i närheten ens av de scenarion jag målat upp i skallen. Såg fint ut)
Under tiden jag blev sydd kom Pierre och en kvinna in med Wilmer i famnen och visade honom snabbt för mig igen. Pierre var t.o.m. GLADARE än en speleman på Sjöbo marknad och jag förbannade ännu en gång lustgasen+avsaknaden av mina brillor som fuckade upp synfältet. Men liite mer hann jag urskilja den här gången iaf innan de skyndade ut igen. Första gången jag verkligen såg hur han såg ut var när Pierre lite senare skickade mig den här bilden:

Sen fick jag värktabletter och duscha och försöka kissa (inte ball) och vila en stund innan en sköterska kom och körde in mig i rullstol till neonatal där jag äntligen fick se räkan ordentligt.

Vid monitorn serverades vi sedan den berömda fikan och strax därefter körde Pierre mig till övernattningsrummet där jag fick spendera natten med en nyförlöst kvinna och hennes gallskrikande barn (som skrek non stop från 00.00-03.30). Tidigt på morgonen dök Pierre upp igen och hämtade mig i rullstol så att vi kunde önska vår son en god morgon.

Bästa känslan i världen att äntligen få honom mot min hud ♥

The end!