Jodå

Idag är det myyycket bättre. Pappa P tog natten torsdag till fredag efter att bråkat på City Gross (med dramatiska get-a-ways när Pierre körde iväg med W ut ur affären i ren ilska, samt en envis jävel som minsann inte tänkte be om ursäkt=jag och till slut kastande med bilnycklar så att jag och W fick ut och sitta i bilen allt medan Pjäran vansinnesshoppade bl.a. pyttipanna, som vi redan har två halvfulla paket i frysen av - en lyckad kväll med andra ord, haha) och en del trötthetsböl på kvällskvisten. BARA för att JÄVLAS sov då ungen från 23.00 till 04.40 ... man tackar. På fredagen ryckte farmor och faster in och hämtade upp W 13.30 samtidigt som syrran och mamma kom in till Malmö för ett sista minuten inbokat Mors dag firande. Vi såg matinéföreställningen (så att vi alla kunde hålla oss vakna) av Pirates of the Carribean och åt därefter middag ute. SÅ skönt. Efteråt gick jag hem och mötte upp Pierre och tillsammans åkte vi ut till Oxie för att hämta W.

Trots allt skallande, rivande, nypande och gallskrikande krävs det bara någon timme ifrån sin nemesiss innan man börjar sakna honom. Mycket. Inte löjligt mycket men ändå mycket. Vi är ju daybuddies, min bästa polare under veckodagarna. Dessutom har grabbhalvan börjat göra lite framsteg de senaste dagarna. Inte bara är han grymt stark i nacken och tar varje tillfälle i akt att spana in sina föräldrar utan hemma hos farmor och farfar hade han även lyckats vända sig från mage till rygg (!) Ett annat framsteg är att han nu, när han är på rätt humör, följer mig med blicken när jag pratar med honom. Vänder hela huvudet efter mig. Känns verkligen härligt att äntligen få lite respons :-)

W har även skaffat sig en ny sovstil

Klövar och horn ...

Hade jag inte varit tämligen säker på att skitoungen "ploppat" ut ur mig hade jag fan kunnat svära på att det var ur en snubbe med klövar och horn. Vilken helvetes dag, natt och morgon. Gårdagen gick mycket bra fram tills vi kommi hem från BVC. W hade tjockat på sig till hela 3500 g (exakt!) och vår kontakt M på BVC var precis lika söt, snäll och trevlig som alltid.
MEN så fort vi kom innanför dörren började helvetet. Gnäll, skrik, tjut, klös, nyp och ryck i min ömma skalp. Det bara måste vara magen som jävlas. W blir HELT hysterisk efter matningarna (och innan också för den delen) och ingenting hjälper. Igår låg han på min mage från 12-18 då Pierre kom hem. Det GICK verkligen inte att lägga honom. Resten av kvällen kantades också av skrik, bråk och gnäll.
Jag somnade inte förrän närmare 01.30 (och lyckades även höra bomben explodera på Davidshall vid 1-snåret). 02.50 vaknade en hysterisk W och 05.50 kunde jag äntligen krypa ner i sängen igen. Skitkul. Verkligen. 06.20 började mistluren tjuta igen. Då höll jag på att ta till lipen. Gick upp och värmde upp vatten som jag lyckades spilla ut direkt. Yeay! Efter att ha hasplat ur mig en ganska gedigen samling svordomar samt smällt fem gånger i diskbänken med flaskan hörde jag P hasa sig in till den gallskrikande sonen i spjälsängen. Sen började jag om. Pierre matade medan jag halvslumrade.
Ca. 7.30 lämnade P byggnaden för jobb och minuten efter började helvetet om igen. Gallskrik så att tårarna sprutade. Efter att försökt få tyst på honom i dryga timmen började även mina tårar spruta. Hade bokat in morgonfika med Carro 9.30 på Centralen som jag sett fram emot hela veckan. Såg min fika sakta försvinna i fjärran. Började skriva ett ursäktande sms till Carro allt medan jag blev klöst, luggad och gallskriken i skallen. DÅ, plötsligt, slog det mig att det största problemet med att amma oungen är att han alltid somnar. Jag gav det ett försök och ta mig fan så dåsade han av! Åtminstone så pass att han inte orkade gallskrika längre. 8.45 dristade jag mig till att INTE skicka sms:et utan istället slita fram ngt att ha på mig och kleta på lite mascara. 9.15 var vi utanför lägenheten.

Jag har fått fika. Det var jävligt trevligt även om jag var så trött så att jag blev yr och såg suddigt. Trots två stora koppar kolsvart java. Känns som att jag är full. Sluddrar, ser dåligt och mår halvilla.

Nu har vi kommit hem och jag bara väntar på att helvetet ska börja om igen. Vågar inte somna eftersom jag med största sannolikhet kommer att vakna med världens huvudvärk om 10 min när vrålapan vaknar. Jefla tur att det är långt till soprummet ...

Adjö/Zombie nation

Igår

släpade jag mig till gymmet minsann. Fy för satan vad jobbig det var. Jobbigast av allt var att ta sig dit överhuvudtaget, man kommer plötsligt på väääldigt mycket roligare saker att göra hemma. But i did it. Ställde in mig på robot-mode och satte fart ut genom dörren. Måste erkänna att det var en otroligt skön känsla att bara klicka igen ytterdörren och abrupt avbryta W:s gnäll. "wä wä wä wä *klick* tyyyyystnad". Sen CYKLADE jag till gymmet minsann. Har jag inte gjort på 2-3 månader iaf. Jag ÄLSKAR att cykla. Så även om det bara handlade om en färdsträcka på 5 min var humöret på topp när jag nådde gymmet. Tyvärr sjönk det ganska drastiskt när jag fick ögonkontakt med den trikåbeklädda 30-åringen med hängröv och bukfett i helkroppsspegeln. Trodde inte att det var riktigt sååå illa. Men jodå. Skit samma, W och P har varit värda varenda myskväll och extrakilo. Och lite stolt är jag faktiskt att jag tog mig till gymmet innan oungen fyllde två månader. Även om jag höll på att svimma och fick metallsmak i munnen. Det är definitivt inte sista gången iaf. Stort. I did it.¨

Fint

Pierres bror (eller, ja, plastbror eller vad man ska säga) Peter hade med sig sin grymma kamera när svärmor Lotta fyllde år den 12:e maj. Med den tog han helt underbara bilder på Wilmer. Längtar tills en ny fotosession i sommar när man kanske tappat några kilon och inte ser ut som en halvtjock zombie och W blivit ännu större och kanske t.o.m. kan kosta på sig ett leende eller två. Hur som helst, FINA bilder är det iaf :-)

♥  ♥  ♥

Haha :-)



30 år

Jao så var man 30 dårå. Känns helt ok måste jag säga :-)

Helgen blev riktigt mysig. Pierre kom med 30 röda rosor redan i lördags och visade sig även ha planerat in barnpassning och överraskningsmiddag för oss två på Sankt Markus vinkällare :-) Där avnjöts buffé tills jag kände mig höggravid igen ungefär.
SÅ gott! Och SÅ mycket. Jag avled nästan av matkoma. Det var underbart mysigt men pga sömnlösa nätter blev det hemgång redan vid 22-snåret igen. Jag var så trött och dåsig att Pierre inte ens lyckades övertala mig att ta en drink.
Inte helt oväntat blev det ännu en sömnlös natt. W var inställd på gnäll-mode och pep mellan 1.30 och 4. Pierre insisterade på att ta natten så att jag skulle få sova ut men när jag hörde en väldigt arg stämma ryta "MEN VAD VILL DU DÅ!?!" vid 4-snåret studsade jag upp ur soffan illa kvickt för att byta av en uppgiven farsa. det är verkligen inte lätt att vara glad och snäll mitt i natten efter flera timmars gnäll och slit oavsett hur mycket man älskar sin ounge. Det vill jag lova.
Pierre fiskade dock fram en liten present från W redan då - en hakklapp med texten: "Jag ♥ mamma" :-)

Senare, under mer mänskliga tider, fick jag ännu fler presenter. Pierre hade tagit till sig min önskelista och anammat punkterna om kaffe och motion. Det blev ett par snygga Easy tone-skor, en mugghållare till vagnen och en tjusig take away-mugg i porslin. Helt perfekt!

Efter presentutdelning begav vi oss ut till mysiga caféet Mad miss Molly och käkade frukost. Eftersom JAG fyllde 30 fick PIERRE en pannkaka ... hmm? Jaja, det blev en god och mysig frulle med en sambo som hasplade ur sig ursäkter på löpande band om varför det inte blev frukost på sängen. Och nej, kanske hade jag inte tänkt mig att min 30-årsdag skulle börja redan 4 på morgonen i soffan med läckande bröst, ett skrikande barn och en halvförstörd sambo. Men dagen blev ju hur bra som helst ändå.

Efter frukostpaus styrde vi sedan familjevagnen mot mina föräldrar för födelsedags bjudning. Jag bjöd in närmaste familjen på lite mat och tårta, fest kommer vi ha i juli, så det kändes lagom. Dagen blev precis sådär mysig och avslappnad med familjen som jag ville :-)

Blandade bilder från dagen:

Av mamma och pappa fick jag en tjusig symaskin (som jag önskat mig!), av Pierres familj en 2 timmar lång spabehandling med kurbad och annat göttigt och av syrran ett presentkort på Gildaskolan - en skönhetsskola med massa olika lyxiga behandlingar.

Jag är verkligen mer än nöjd. Mugghållaren och muggen = kaffe, promenadskorna = motion, symaskinen = tidsfördriv och struktur och spabehandlingarna = harmoni och att vara snögg. Precis allt det där som är viktigt för mig just nu i livet.

TACK för en fin dag och lyxiga presenter :-)



Nöjd

Dagens FB-status säger väl det mesta:

Stilig

i pikébody. Rekommenderas varmt. Finns i tvåpack på H&M för 99:-, en ljusblå och en vit.

"Please, ge mig lite mat", tiggarlooken sitter där den ska. Jodå.

Oroväckande?

I söndags när vi var på kalas hos syrran för att fira Hugo stötte jag på lite oroväckande fakta när jag bläddrade i hennes fotoalbum.

Oroväckande fakta 1:

Jag var ful när jag var bebis (och tack, jag besparar mig gärna från kommentarer så som; Vadå SOM BEBIS? Hehe)!!! Det hade jag heelt förträngt.

Det kan ju OMÖJLIGT vara jag ;-)

Oroväckande fakta 2:

Wilmer är misstänkt lik SYRRAN när hon var bääbis.

Ung farsa med Wilmer-kopia

Wilmer eller syrran??

(Dock är jag gaaanska säker på att det var JAG som klämde ut honom för snart 8 veckor sedan och inte syrran.)

Oroväckande fakta 3:

Mamma kunde både amma och se snygg ut - samtidigt!

Ok, den sista var mest på skämt. Inte för att hon inte är snygg eller inte ammar utan snarare för att det inte är oroväckande.

Ja, det var typ det jag hade att komma med. Mm. Jomensåatte... Jodå. Hej.

Tack

för fina kommentarer och era egna erfarenheter av amning. Jag tycker, rent intellektuellt, att jag gör rätt och att det absolut är för det bästa men tydligen finns det någon mammagen i mig som på ren urinstinkt får mig att flacka med blicken och ursäktande haspla fram sanningen när folk frågar om amningen. Som om jag skäms.

Eller så är det mina egna förväntningar på det hela som sabbar det för mig. Jag VILL ju kunna amma. Jag var helt inställd på att jag skulle amma mitt barn tills han blev ca sex månader och sen skulle jag sluta i samband med att vi flyttade in spjälsängen i hans rum. Jo men tjena. Spjälsängen har vi inte ens börjat använda. Den står oanvänd och renbäddad sedan dagen den installerades. I hans rum.
Det blir verkligen aldrig som man tänkt sig. Men det gör väl egentligen inget. Så länge man hittar styrkan att göra det bästa av situationerna som uppstår (vad det nu kan innebära) och lägga alla "om ändå...", "tänk om..." o.s.v. åt sidan och acceptera här och nu istället så går det ju alltid bra ändå. Man ska verkligen bara lyssna till sig själv (såvida man inte är dum i skallen DÅ ska man verkligen lyssna på andra ;-) och stå för sina egna åsikter. Det vet jag ju. Men ja, ni vet, inte alltid lika lätt i praktiken.

Läkaren på neonatal undrade visserligen om amningen men istället för att UTGÅ från att jag ammar frågade hon istället om jag fortfarande kunde hålla produktionen igång. När jag svarade att jag ammade lite varannan gång (och ursäktande la till att han ändå fick ersättning efteråt) sa hon bara "jaja" och menade på att han ändå fick i sig nödvändigt för att stärka immunförsvaret. Skönt att det för en gångs skull inte omedelbart antas att jag ammar.

Pierre hade bara ett morgonmöte på jobbet så han kunde vara med på neo. Efter besöket körde vi till Västra hamnen och tog en fika på Espresso house. Faktiskt första gången vi dristade oss till att ta IN Wilmer när vi fikade och inte bara det; han fick även komma upp ur vagnen en kort stund för lite käk. Wow. Det tog ungefär en minut innan vi hade två tanter bredvid oss som ojade sig över hur liiiten och söt W var. De gissade på att han var tre dagar gammal och ställde alla frågor till mig trots att det var Pierre som höll honom, haha. Dock frågade de INTE om jag ammade honom, puh, haha.

LAGOM mallig lattefarsa :-)



Prestige?

Det ser onekligen ut som att flest röster lades på miniform. Tack för att ni svarade :-)
Vi använder "NAN 1" som ersättning eftersom vi fick "NAN discharge" för prematurer med oss hem från neonatal. Så det kändes som den naturliga fortsättningen liksom, men för det behöver det ju inte betyda att den är bäst. Vi köpte "NAN pro" senast med extra bakterier för magen eller ngt, ska testa den när paketet med NAN 1 tar slut. Svårt när man måste prova sig fram så här men man lär väl förhoppningsvis märka vad som fungerar bäst så småningom.

Jag har även lite dåligt samvete. Och det STÖR mig till döds. Amningen har ju inte direkt fungerat optimalt med tanke på att jag fick pumpa igång hela mjölkproduktionen och att W var för liten och svag för att amma själv. Jag pumpade ju ut mat som vi sondade. Kravet för att få komma hem och få hemsjukvård var dock att man måste kunna amma 20 ml på ett dygn. Jag kämpade på med en helt ointresserad och sovande unge vid bröstet. Det gick urkass ända tills en amningsexpert föreslog bröstnappar/skydd. Sådana man använder för att skydda sina bröstvårtor när man har en unge som är glad för att tugga loss. Jag testade och det fungerade! W fick bättre grepp och ammade på ganska bra i början. Dock var det desto svårare att få honom att amma UTAN dessa tingestar. Eftersom vi blev inpräntade med att W förbrände mycket kalorier bara han fäktade med armar och ben kändes det ju inte SKITkul att ha en gallskrikande, fäktande W vid bröstet som blev tvärilsk om han inte fick tag. Kändes som att jag svälte mitt barn. Därför nyttjades skydden flitigt men dock motvilligt.
Efter ett bra tag av matningar som bestod av 1) försöka få honom att amma utan skydd 2) motvilligt ge upp av rädsla att han skulle tappa i vikt och amma med skydd 3) sonda till honom resterande mjölk som man gissade sig till att han missade (ex, om jag TRODDE att han ammade 40 ml och vi skulle ge portioner på 60 ml så fick vi sonda 20 ml av min utpumpade mjölk som vi hade i kylen) 4) försöka pumpa ut det som fanns kvar i brösten, paketera mjölken, datummärka, tillsätta proteintillskott och sen sterilisera pumpflaskorna. Varenda jävla gång. Det "roligaste" var dessutom att höra barnskötarna konstatera att han gått upp 20 g på två dagar eller alternativt gått ner 10 g på en dag. Verkligen skitkul. Fick man ju inte aaaalls dåligt samvete av. Så vi började till slut med ersättning vi fick med oss hem. Och sedan den dagen har W stadigt ökat i vikt. Han blir nöjd. Jag blir nöjd.
Pumpen är numera returnerad, oungen ammar fortfarande kass (ca 40 ml per matning och det verkar inte finnas mer) och helst med bröstskydden annars blir det gnäll och tjut och nyp och rivmärken innan han (efter ca 5-10 min av ren hysteri) får ett halvtaskigt tag och sedan släpper taget efter 5 min igen. Skoj.
Så nu har jag bestämt mig för att faktiskt enbart "tröstamma". Jag bestämmer själv när och hur länge jag vill amma. Det blir ungefär varannan matning och handlar oftast inte om mer än 10 min. Sen får han ersättning direkt efter. Det fungerar väl helt okej men antagligen kommer jag att övergå enbart till ersättning ganska snart. Problemet är bara att jag får dåligt samvete och det är så JÄVLA irriterande. Jag vill inte ha det. Jag tycker inte att jag borde ha det. Men ändå poppar det upp i bakhuvudet - jag borde kanske försökt mer, om jag köper en egen elektrisk pump och kämpar på varannan timme med den för att dra upp produktionen igen kanske han blir nöjd, vi kommer bli ruinerade på att köpa ersättning hela tiden ... osv osv.
FAN! T.o.m den trevliga kvinnan på BVC tycker att  jag gör helt rätt (hon har själv haft mkt problem med amningen med sina två barn) och att huvudsaken är att han är nöjd och att jag mår bra. Men ÄNDÅ sitter det dåliga samvetet och gnager. Usch.

Nu ska vi på återbesök till neo och antagligen bli utfrågade om amningen igen. Kul.

Godmorgon förresten. Jag är egentligen på bra humör. Bara så ni vet :-)

Dagens äventyr

Idag blev dagens äventyr att ta sig till BVC för inbokad vägning 11.30. Ensamma. *Dam dam daaaam* Det gick jättebra. Vi var t.o.m. för tidiga även om det kändes som ett osannolikt scenario bara några timmar tidigare.
Jefla liv på den oungen har det varit. Var redo att ringa och avboka besöket vid 8-snåret i morse. Sinnessjukt trött. MEN efter att ha ammat, skrikigt, druckit 90 ml ersättning, skrikigt, druckit 30 ml ersättning, skrikigt, druckit ca 30 ml ersättning till - somnade han äääntligen. Problemet med gossebarnet är att han låter väldigt mycket även när han väl sover. Jag har därför tagit två nätter på soffan för att Pierre ska slippa gnägg, krystningar och allmänt stånk och stön (från Wilmer ;-) i sovrummet nu när han börjat jobba. Kontentan blir att man inte sover särskilt bra, dels för att man ligger på soffan och dels för att man har ett mini-Zoo i samma rum. Det tar ungefär 1 timme efter det att man lagt honom tills det blir tyst och sen börjar showen igen ungefär en timme innan han vaknar ordentligt. Man snittar alltså 1 timmes sömn mellan matningarna. Så jag var lagom glad när han började gallskrika vid 5 och inte var nöjd förrän runt 8. MEN sen sov han till 10.30, slukade 90 ml ersättning och däckade. Nästan för bra för att vara sant. Pga det stressade tidsschemat (tacka Gud för att BVC bara ligger 7 min bort!!) hann jag inte sitta och vänta ut ngn rap utan han fick snällt hoppa ner i sittern medan jag hetsade runt och kletade på mig en gnutta smink på det likbleka ansiktet.

Oungen kaskadspydde varken när han landade i vagnen eller när han vägdes in. Succé! Än mer succé var vågens resultat - 3130 g! Han gjorde alltså en favorit i repris och gick upp 235 g på ynka fem dagar. Farsan gissade på 3060 g och jag på 3115 g och då tyckte jag ändå att jag tog i. Kanske kommer han att landa runt 3,5 kg på sin tvåmånadersdag nästa torsdag. Det trodde jag ALDRIG.

Fan vad jag gillar vår barnsköterska eller distriktsköterska eller vad hon nu kan vara. Sjukt trevlig. Jag fick själv välja vilken föräldragrupp jag ville vara med i. Mars, april eller maj. Jag valde maj. Tror att man undermedvetet kommer att må dåligt av att jämföra honom med fullgångna marsbarn trots att man vet att han var prematur. Aprilgruppen kanske vore vettigast men jag känner inga som helst "band" till april så det fick bli maj. Kändes mest naturligt. Sköterskan kollade t.o.m. i sin pärm för att se om det var några trevliga mammor i samma grupp, haha. Lite så match making. Hon sa att det åtminstone fanns två stycken som jag nog skulle gilla. Gött.

På väg ut från BVC ringde syrran. Hon var i stan och hade med sig Alvedon för bebisar som de hade över, förmodligen en skuld-reaktion eftersom hon och Hugo fick feber efter kalaset i söndags. W visar dock inga tecken på att ha drabbats av något (förutom Zoo-syndromet). Vi tog iaf en snabb och välbehövlig fika eftersom jag inte hunnit äta någon frukost än.
DESSUTOM fick jag postat den sista inbudan till vår fest samt brev till försäkringskassan om den sista tillfälliga föräldrapenningen. Man måste fylla i en vecka i taget och sen be om att få ett nytt formulär. Detta var alltså fjärde och sista brevet om jag inte minns fel. Den ytterst påtagliga följden av denna byråkrati lämnade undertecknad med en total insättning av 1900:- på kontot vid förra månadsskiftet. Räcker ju nästan till 1/4 av hyran. Man tackar. Förhoppningsvis kompenseras detta vid månadsskiftet. Annars ligger jag jeeefligt risigt till.

Nåväl sist men inte minst - Vad rekommenderar ni till magknip och en allmänt körig mage; Baby Semp eller Miniform? Sköterskan sa dock att man kunde ta båda om man ville men tänkte höra om ni har några erfarenheter (mest för att jag inte har råd att köpa bägge ... hehe) :-)

Nu är det matdags. Tja dårå.

Jag väntar

och väntar och vääntar på att få lite respons utöver ett småskeptisk ögonkast och sporadiskt arga blickar då och då från min son. Jag använder min lenaste stämma, ler mitt största leende, tindrar med ögonen (hur fan man nu gör det när man är 30?) och berättar hur fin han är ... i gengäld får jag NADA. Nothing. Eller jo, nyp och rivmärken, mjölkstinna, sötsliskiga, rapar i ansiktet, urin på armen, kräk i urringningen och en hel del illvrål. Det är lite drygt.
Självklart var jag beredd på denna ignorans men det jag inte tog med i beräkningarna var att den skulle förlängas med 2 månader. Det har nu gått (snart) två månader av mammalivet och enligt barnmorskan på BVC kommer det att ta ytterligare 1-2 månader innan man kan förvänta sig svarsleenden. Vi börjar om från noll nu liksom. Jippie.

Vi får väl helt enkelt hoppas att oungen har det sötaste leendet som någonsin skådats när han väl klämmer fram ett.

För inte kan det väl vara MIN charmerande personlighet det är fel på ...?

Önskningar

Har jag inte många av. Inga alls faktiskt, till min sambos stora besvikelse. Det är ju nämligen så att detta sledna stycke fyller 30 år (inte "jordsnurr" som ju i själva verket betyder dygn, även om det hade varit fränt att skriva. Men nu skrev jag ju "fränt" istället. Fränt.) på söndag.

Istället för att krysta fram några halvtaskiga önskningar bara för att, listar jag istället saker som är viktiga i mitt liv just nu:

1) Kaffe
2) Sömn
3) Motion/Gå ner i vikt
4) Struktur
5) Harmoni
6) Att vara snögg

Thats it. W och P behöver väl knappast nämnas. Där fick ni lite att gå på iaf.

Idag är vår första dag ensamma, W och jag. Pjäran började jobba idag. Således har jag hållt nattvak. Således är jag inte pigg. Således ska jag fortsätta vila nu.

Frän kille på kusin Hugos ettårskalas igår.

Bild från syrrans blogg.

Två

... morgontrötta pågar

Bakdatering

Goddagens, precis som alla andra som använder sig av Blogger har jag varit "utelåst" från bloggen några dagar. Särskilt irriterande kändes det i torsdags eftersom jag kände för att skriva av mig lite kring det faktum att det var min beräknade förlossningsdag. Ett datum man ältat i nära nio månader. Det var en späckad dag (som vanligt) BVC-besök, Wilmer-inspektionsbesök och sedan firande av svärmor Lottas födelsedag. Det var inte förrän jag satte mig ner på kvällen och skrev en FB-status om att det var just den där dagen W var beräknad att komma som jag hann kännas vid det. Så fort jag började skriva kom tårarna. Bara sådär. Utan förvarning. Antar att det där datumet betydde rätt mycket ändå, bara att det satt väldigt långt inne. NU är jag verkligen mamma i hjärtat också.

På BVC vägdes och (på morsans begäran pga av datumet) mättes Wilmer. 2895 g och 50 cm blev resultatet. Viktkurvan är numera inom spannet, hattmåttet över kurvan och längden mitt på kurvan. Gött. Nu ska jag hålla lördag :-) Hej.

Hungrig badounge

Bajsande fjäril

Ujujuj, det var gött att hälsa på på jubb. Allt var sig likt. Skitsnack och skoj blandat med allvar. Hade turen att träffa en kille som bodde kvar sedan jag "försvann", kul att se ett bekant ansikte :-)
Arbetskamraterna frågade en massa frågor och praktikanten James frågade om jag var världens bästa mamma på knagglig svenska. Jag skrattade gott, sa att han fick fråga Wilmer och berättade att jag försöker iaf. Chefen Totte bjöd på visomsord som "barn är som fisar, man tycker bara om sina egna" samt "skaffar du en hund till blir det dubbelt så jobbigt, skaffar du ett barn till blir det hälften så jobbigt". Jaha ja. En annan kollega hade fyllt år i måndags så utöver prinsesstårtan jag hade köpt med bjöds det även på hembakad kolachockladtårta. Mmmm.
Sen fick VI (och inte Wilmer) present! Det var gytt, W har redan så mycket saker så det kändes helt rätt, hehe. Tyvärr fick min kollega Erik (även kallad fet-Erik, Masken och Mums-Mums p.g.a hans konstanta småätande ... dock är han smal så han blir inte ledsen) tag i kortet som kom med presenten och kladdade genast ner det med chokladtårta. Otippat ...

I korgen fanns även ett presentkort på restaurangen Atmosfär. najs!

En bajsande fjäril?

I övrigt tror jag W har kommit upp i två bajsblöjor, Pierre verkade bli enbart uppspelt av tv-avsnittet i Oxie (trots att han inte var på plats) och jag kom alltså ihåg att åka till jobbet. Succé. Typ. Eh.

Nu får vi snart besök av fina Erre och kidsen Theo och Alde och vid 18-snåret är vi bortbjudna till Jenny och Jacob på lite grillat och Wilmer-inspektion. Ute är det ca 22 grader. En riktigt bra dag med andra ord :-)