vet ni vad. Ikväll lämnas barnet bort. Vi har dividerat och diskuterat till döds. Farmor och farfar erbjöd sig sedan tidigare men vi sa nej eftersom det skulle bli "mysigt" och andra barn också skulle vara med. Imorse var dock W allt annat än mysig. Efter att ha skrikit 20, 22 och 00 så pass hysteriskt att jag fick ta ut honom från rummet, vagga honom och sjunga några vaggvisor innan han lugnade sig vart man lagom mör. Att han sen börjat tjuta som en galning vid 03.15 var ju inte direkt enligt planerna. För första gången någonsin fick han spendera två timmar i vår säng under natten. Jag tror jag genomgick tre omfattande tandläkarundersökningar, 15 håravtunnande ryck i skalpen, 700 fingrar i näsan, 10 roundkickar i solar plexus samt ett ihållande krafsande på diverse blottad hud på min arma kropp. Tjugo över fem gav jag upp och la honom i sin egen säng igen. 7.20 brölades det igen. Och det var väl ok förutom att han är på ett sådant uruselt humör att det är löjligt. Enbart höga falsettskrik och gnäääääääääääääääääääääääääll.
Vet inte om det är nya tänder på G eller en ny utvecklingsfas som stör honom men SHIT vad mitt tålamod tryter. Efter gröten imorse var det samma jefla tjafs, inget var kul. Och då menar jag inget. P var trött, jag var trött, W var trött men ingen kunde sova. Till slut tog jag en kopp kaffe, bad P klä på gnällot och sen offrade jag mig med 6 km barnvagnspromenad för att P och W skulle få sova.
Väl hemma efter en timme hade P massiv huvudvärk och W vaknade med samma roliga humör som innan. Kunde riktigt se farmför mig hur "mysig" kvällen skulle bli. Efter visst övervägande ringdes ett ångestfyllt samtal till farmor och farfar. Kände att en kväll borta i resesäng med nytt folk, fest och raketer där han behövdes dras upp ur sängen mitt i natten inte kändes helt optimalt för pågasnöret. Inga problem sa de, underbara som de är. Sen kändes allt så mkt bättre att vi omvärderade och bestämde oss för att härda ut. Tog i hand på att inte tjafsa på hela kvällen, oavsett hur gnällig gnällot var, vi ville ju trots allt fira in året som en familj. Ett nytt samtal ringdes för att avstyra det hela. Men efter att ha fått en mindre utskällning av Lotta som tyckte att vi skulle skärpa oss (för fan) och övertygade om att W ändå inte bryr sig om han får fira med oss eller ej och att de ändå bara skulle sitta hemma tre pers och ta det lugnt så omvärderades situationen IGEN.
Och nu sitter jag alltså här och kämpar med mitt samvete. Känner mig kass men tror samtidigt att beslutet är välbehövligt för oss alla tre. Brukar inte mesa med sånt här men just idag känns det lite halvjobbigt, särskilt som man ställde in sig på att ha honom med och de andra kommer att ha sina barn där. Känns som att det kvittar hur man gör, kommer ändå att kännas kass på ett eller annat sätt.
Skit. Också.
lördag 31 december 2011
måndag 26 december 2011
9 mån
Blir småskiten idag förresten. Glad som en speleman har han varit också, dagen till ära.
Stora killen <3
- Posted using BlogPress from my iPhone
Stora killen <3
- Posted using BlogPress from my iPhone
söndag 25 december 2011
Hmmm ...
De där hårda restriktionerna om EN liten julklapp till pågasnöret gick ju verkligen ... skitbra.
Än så länge har han fått:
gåbil
klosslåda
2 st olika hammare
mjukismorot
slagbräda
bil
tv-skärm (från oss, snåla jävlar)
en smurftröja
en pippitröja
vinterjacka
mössa
vantar
strumpor
brandbil
och pengar
Och ikväll blir det firande med min familj. Syskonen och syskonbarnen. Mys!
fredag 23 december 2011
Ett år
Tänk att det gått ett helt år sedan sist. Tänk så TJära vi var med lilla tjocka magen. Och så fina vi såg ut, nu ser man ut som en jefla kratta haha.
Men tänk så GLADA och STOLTA vi är nu över den fina sonen vi fick. Det känns så stort att få fira sin första jul med sitt barn, att få skriva "God jul önskar mamma och pappa" på paketen. Det är sånt där man bara fantiserade om förr. Plötsligt får alla högtider betydelse igen, blåser liv i jul, påsk och midsommar.
Det är faktiskt alldeles alldeles underbart.
torsdag 22 december 2011
tisdag 20 december 2011
Slöseri slösera
Här nedan gör jag som många andra bloggare och stöttar UNICEF i sin julkampanj. Jag tycker att det är en så sjukt bra idé och har bloggat om det förr. Att köpa julklappar där. Men samtidigt ska jag vara ärlig och erkänna att jag inte gjort det. Däremot har jag halverat mina julklappsinköp, tillverkat en hel del själv samt börjat handla mer och mer begagnat.
Igår gjorde vi upp en budget. Skrämmande. Vi lägger definitivt mest pengar i mataffären. På skit vi inte äter sen. Vi hade kunnat försörja en mindre familj med all mat vi slänger. Det är hemskt. Skärpning!!
Vad slösar ni mest på??
Igår gjorde vi upp en budget. Skrämmande. Vi lägger definitivt mest pengar i mataffären. På skit vi inte äter sen. Vi hade kunnat försörja en mindre familj med all mat vi slänger. Det är hemskt. Skärpning!!
Vad slösar ni mest på??
Den här bloggposten innehåller nötkräm
”Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEF kan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.
Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.
Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.
Ugglan
Så, nu har jag fått en stund för mig själv och knåpat ihop en julklapp till lilla brorsdottern Wilma. Den blev inte särskilt fin men ganska charmig. Charmig toppar lätt fin. Tror aldrig jag kommer att göra om det dock. Saker som tar över 10 min att tillverka är inte riktigt min grej. Sen var jag så säker på att den ändå skulle kasseras så jag brydde mig inte om att fästa ordentligt eller satsa på barnsäkerhet. Det blev en liten prydnadskudde helt enkelt.
Fullspäckad helg
Sorry för dålig uppdatering. Det var en späckad helg minst sagt. I fredags kom Jens, Stina och Lisa och käkade lite. Chockerande nog smilade W upp sig mot Lisa så fort han såg henne. Detta är alltså FÖRSTA gången han verkligen LOG mot ett annat barn, och inte bara en gång. Kändes onekligen bra i hjärtat. Oftast tittar han bara lite halvsurt och vänder sig sedan bort, knappt nonchalant ...
I lördags var det sista babysimmet. W avslutade storstilat med att lämna en liten "present" i duschen. Men det var lugnt. Sen direkt till Leif och Lotta för frulle och lämnande av barnbarn och sen hem och vila en stund och packa och göra sig iordning.
Här nedan följer ganska tråkiga bilder från helgen, men ändå.
I lördags var det sista babysimmet. W avslutade storstilat med att lämna en liten "present" i duschen. Men det var lugnt. Sen direkt till Leif och Lotta för frulle och lämnande av barnbarn och sen hem och vila en stund och packa och göra sig iordning.
Här nedan följer ganska tråkiga bilder från helgen, men ändå.
 |
| Dagen till ära anlades en frisyr... |
 |
| Första delen av besöket i Hufudstaden spenderades i bilen i jakt på en parkeringsplats |
 |
| Eeh, nä, pölse är bara för turister hello... klart man tog en fransk hotdog. Mössan inhandlades i vanlig ordning på ... H&M suck. |
 |
| Sen vart det incheckning, en flaska Cava som delades och omsvidning. |
 |
| På tolfte våningen fanns Sticks ´n sushi med utsikt över Köpenhamn. Klart svingott. |
 |
| Efter maten (som avslutades vid 21-tiden) insisterade undertecknad på ett dopp i poolen (som stängde 22). Så jeefla gytt att vara helt ensamma i en nedsläckt pool. |
 |
| P var också med ... |
 |
| Vi var rätt coola ... eller inte. |
 |
| Presenten! |
Sen krängdes det hotellfrulle, inhandlades bubbel till nyår samt upphämtades en st son innan det var dags att dra hem och svida om för barnkalas. Sötaste Oscar fyllde hela 2 år och på kalaset dök t.o.m. TOMTEN upp!! W bara skrattade. Känns skönt att han reagerar så mot äldre män som vill ge honom godis...
Mysigt och gott var det iaf.
Efter kalaset dumpade P och W mig på gymmet så jag fick köra lite lätt styrketräning och power walka 7 km. Knappt astrött när man kom hem oooh nej.
lördag 17 december 2011
Nu
mina vänner, är vi på väg till Köpenhamn för barnfri hotellövernattning med uppvärmd pool och bokat bord på Sticks n' Sushi med panoramautsikt. Yeay! :)
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
fredag 16 december 2011
Luckis
Berätta om din favoritsak i ditt hem.
Mja, jag har ingen riktig favoritSAK (utom möjligtvis kaffemaskinen). Däremot har jag nog en favoritplats. Eller en plats jag tycker är fin.
Så här såg den ut från början och då gillade jag den bäst. Men det där symaskinsbordet var rätt ruttet och när W kom in i bilden behövde vi mer förvaringsutrymme.
Mja, jag har ingen riktig favoritSAK (utom möjligtvis kaffemaskinen). Däremot har jag nog en favoritplats. Eller en plats jag tycker är fin.
Så här såg den ut från början och då gillade jag den bäst. Men det där symaskinsbordet var rätt ruttet och när W kom in i bilden behövde vi mer förvaringsutrymme.
Och då blev det så här. En stor Malmbyrå istället. Men det är ok. Jag kan inte påstå att jag sitter där ofta. Särskilt inte nu. Men den är liksom fin att titta på. Och så. Ja.
torsdag 15 december 2011
Tips!
Mitt hetaste julbakstips är definitivt Leilas saffransskorpor. Skitenkelt och skitgott.
You do like this oookay?:
Ingredienser:
100g smör
1g saffran
2st ekologiska ägg
2st ekologiska apelsiner, rivet skal
5dl vetemjöl
1.5dl strösocker
1.5tsk bakpulver
2dl skalad pistagemandel
2. Smält smöret tillsammans med saffran, häll över i en bunke och rör ner äggen.
3. Tvätta apelsinerna mycket noga, riv det yttersta av skalet och blanda det med äggen.
4. Blanda de torra ingredienserna med hela pistagemandlar och vänd ner det i bunken.
5. Forma degen till tre längder och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper.
6. Grädda dem i mitten av ugnen i cirka 20 minuter.
7. Ta ut längderna och sänk temperaturen till 125 grader.
8. Skär dem i 1 cm tjocka skivor och lägg tillbaka på plåten.
9. Torka skorporna i mitten av ugnen i cirka 15 minuter.
Jag tog dock bara skal från EN apelsin, tyckte det räckte bra. Gör det nu bara.
You do like this oookay?:
Ingredienser:
100g smör
1g saffran
2st ekologiska ägg
2st ekologiska apelsiner, rivet skal
5dl vetemjöl
1.5dl strösocker
1.5tsk bakpulver
2dl skalad pistagemandel
Gör så här
1. Sätt ugnen på 175 grader.2. Smält smöret tillsammans med saffran, häll över i en bunke och rör ner äggen.
3. Tvätta apelsinerna mycket noga, riv det yttersta av skalet och blanda det med äggen.
4. Blanda de torra ingredienserna med hela pistagemandlar och vänd ner det i bunken.
5. Forma degen till tre längder och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper.
6. Grädda dem i mitten av ugnen i cirka 20 minuter.
7. Ta ut längderna och sänk temperaturen till 125 grader.
8. Skär dem i 1 cm tjocka skivor och lägg tillbaka på plåten.
9. Torka skorporna i mitten av ugnen i cirka 15 minuter.
Jag tog dock bara skal från EN apelsin, tyckte det räckte bra. Gör det nu bara.
onsdag 14 december 2011
Tack vare
syrran har vi nu en liten vagnförare här hemma. Eller nja, det går inte så bra. Väldigt ryckigt och långsamt och motvilligt. Men ändock - det går! Han ska bara komma på att flytta fötterna lite snabbare och sluta tro att han kan ta ett kliv ut och släppa taget. Men annars så ... ;-)
 |
| Kolla in tån, haha. |
Idag
har vi haft lussefika här hemma med Carina, Wilmer, Cindy och Theo. Skönt att "gnälla" av sig lite och höra att man inte är ensam ibland. Wilmer och Theo hade blivit så stora, haha, sjukt kul när vi konstaterade att alla kidsen drog stl 74. Min W får ju ha 74 pga av längden men i övrigt sitter dem ju "säckigt" på honom. Tynnisen. Man får även lite perspektiv när det härom dagen konstaterades att kusin Hugo drog en 86:a förra julen. 7 mån gammal. Jodå.
Jag utnämdes även till deras Malin, haha. Malle är ju så sjukt grym på att städa och hålla rent så att det seriöst ser ut som att någon flyttstädat när man är där hemma. Och när Pierre och jag tjafsar om att han inte tycker att jag städar ordentligt och suckar och ojar sig över att saker ligger framme så är det rätt lätt hänt att det dras paralleller och jämförs med Malle. Omedvetet men ändå. Då tröstade iaf Cindy och Carina med att jag är deras Malin, haha. Vi tramsade mest bara men det kändes skönt att höra. PLUS att jag bjöd på hembakat, haha. Jag har absolut varit kass på att städa innan vi fick barn men nu tycker jag att jag verkligen anstränger mig och plockar och plockar och plockar och PLOCKAR. Man måste nu när han kan åla runt. Tänk om han hittar ngt och sätter i halsen? Hade aldrig förlåtit mig själv.
Men då blir man ibland ledsen när man får gliringar. Det ÄR svårt och frustrerande att städa med W. Inte att plocka och så men att dammsuga och ha tid att tvätta golv, rysta mattor osv. Då vill jag helst att man är två och hjälps åt med att passa honom. Och det blir i så fall på helgerna, då man redan har babysim, fester, middagar, storhandling och allt annat man ska hinna med. Igår fick jag dammsuga med öronproppar. För att han skrek hela tiden. Han hade ätit, ny blöja, leksaker i sängen och var övertrött. Men sånt tär på en så in i helvete. Det handlade om 20 min med dammsugaren men kändes som ett år med magont och kallsvett. Då får man liksom försöka avgöra om det verkligen är värt det. I går var det för då var jag så trött på att vara styrd av gnällot att jag faktiskt sket i vilket. Jag vet ju att det inte är ngt fel på honom utan bara övertrötthet. Och tandsprickning. Oh yes. Små jack har tittat fram i tandköttet. Och förvandlat den normalt sett rätt gnällige (men även glade) sonen till ett gnällmonster av sällan skådat slag. INGENTING är bra. Redan innan klockan slog 10 idag hade jag räknat till 10 i fyra omgångar.
Jag vet att det gnälls rätt mycket på denna blogg men hoppas också att den stundtals kan kännas uppfriskande med tanke på alla de bloggar (och mammor) som målar upp luftslott efter luftslott. När jag är lycklig och glad berättar jag det och visar det för personerna det berör (främst W och P) och när jag är irriterad så skriver jag här. Jag går inte runt och bölar om det hela tiden. Jag tycker inte att W är något undantagsbarn som är jobbigare än andra barn. Han är en bebis med mycket energi bara. Jag har spädbarnstiden färskt i minnet och längtar överhuvudtaget inte tillbaka till "dötiden". Nu får man respons även om han givetvis kräver mer energi och tålamod i gengäld. Ja, vad jag vill säga är väl; ta mitt gnäll med en nypa salt men några luftslott kommer jag aldrig att bjuda på ;-)
Jag utnämdes även till deras Malin, haha. Malle är ju så sjukt grym på att städa och hålla rent så att det seriöst ser ut som att någon flyttstädat när man är där hemma. Och när Pierre och jag tjafsar om att han inte tycker att jag städar ordentligt och suckar och ojar sig över att saker ligger framme så är det rätt lätt hänt att det dras paralleller och jämförs med Malle. Omedvetet men ändå. Då tröstade iaf Cindy och Carina med att jag är deras Malin, haha. Vi tramsade mest bara men det kändes skönt att höra. PLUS att jag bjöd på hembakat, haha. Jag har absolut varit kass på att städa innan vi fick barn men nu tycker jag att jag verkligen anstränger mig och plockar och plockar och plockar och PLOCKAR. Man måste nu när han kan åla runt. Tänk om han hittar ngt och sätter i halsen? Hade aldrig förlåtit mig själv.
Men då blir man ibland ledsen när man får gliringar. Det ÄR svårt och frustrerande att städa med W. Inte att plocka och så men att dammsuga och ha tid att tvätta golv, rysta mattor osv. Då vill jag helst att man är två och hjälps åt med att passa honom. Och det blir i så fall på helgerna, då man redan har babysim, fester, middagar, storhandling och allt annat man ska hinna med. Igår fick jag dammsuga med öronproppar. För att han skrek hela tiden. Han hade ätit, ny blöja, leksaker i sängen och var övertrött. Men sånt tär på en så in i helvete. Det handlade om 20 min med dammsugaren men kändes som ett år med magont och kallsvett. Då får man liksom försöka avgöra om det verkligen är värt det. I går var det för då var jag så trött på att vara styrd av gnällot att jag faktiskt sket i vilket. Jag vet ju att det inte är ngt fel på honom utan bara övertrötthet. Och tandsprickning. Oh yes. Små jack har tittat fram i tandköttet. Och förvandlat den normalt sett rätt gnällige (men även glade) sonen till ett gnällmonster av sällan skådat slag. INGENTING är bra. Redan innan klockan slog 10 idag hade jag räknat till 10 i fyra omgångar.
Jag vet att det gnälls rätt mycket på denna blogg men hoppas också att den stundtals kan kännas uppfriskande med tanke på alla de bloggar (och mammor) som målar upp luftslott efter luftslott. När jag är lycklig och glad berättar jag det och visar det för personerna det berör (främst W och P) och när jag är irriterad så skriver jag här. Jag går inte runt och bölar om det hela tiden. Jag tycker inte att W är något undantagsbarn som är jobbigare än andra barn. Han är en bebis med mycket energi bara. Jag har spädbarnstiden färskt i minnet och längtar överhuvudtaget inte tillbaka till "dötiden". Nu får man respons även om han givetvis kräver mer energi och tålamod i gengäld. Ja, vad jag vill säga är väl; ta mitt gnäll med en nypa salt men några luftslott kommer jag aldrig att bjuda på ;-)
tisdag 13 december 2011
Måste få ur mig
Det är något jag måste få ur mig som stört mig ett bra tag nu. Jag har tänkt att jag inte ska skriva något p.g.a. "de kan väl dem skita i"-resonemanget. Inget särskilt alls men jag STÖR mig så till den milda grad på min bloggdesign att jag nästan kräks lite i munnen numera.
Där står vi i svart och vitt i ett snölandskap och ser såååå lyckliga ut. På andra sidan skymtas jag, askäck med solbrillor, framför vagnen.
Jag vill bara säga att: Så är det inte. Jag har försökt ändra bilderna för flera månader sedan men då kommer ett dumt meddelande som säger att jag överskridit kvoten för uppladdade bilder och att jag måste BETALA om jag vill ändra. Och det vill jag inte. Alls. Men snart kanske jag gör det ändå.
Alltså för att förtydliga; vi har det bra men vi står alltså INTE i snölandskap och pussas och jag ser absolut inte så käck ut som jag gör på bilden när jag är ute med vagnen. Mer som Ringaren av Notre Dame faktiskt.
Ja, bara så ni vet och så. Hej.
Där står vi i svart och vitt i ett snölandskap och ser såååå lyckliga ut. På andra sidan skymtas jag, askäck med solbrillor, framför vagnen.
Jag vill bara säga att: Så är det inte. Jag har försökt ändra bilderna för flera månader sedan men då kommer ett dumt meddelande som säger att jag överskridit kvoten för uppladdade bilder och att jag måste BETALA om jag vill ändra. Och det vill jag inte. Alls. Men snart kanske jag gör det ändå.
Alltså för att förtydliga; vi har det bra men vi står alltså INTE i snölandskap och pussas och jag ser absolut inte så käck ut som jag gör på bilden när jag är ute med vagnen. Mer som Ringaren av Notre Dame faktiskt.
Ja, bara så ni vet och så. Hej.
 |
| Tänk en barnvagn framför bara ... |
söndag 11 december 2011
Zip Up
Fick hem W:s zip up igår, jättefin! Lite stor för tillfället men det är verkligen bara bra, så varar den längre ...
 |
| Intressant pose ... Har morgnarna med "Fab 5" lämnat ett avtryck? |
lördag 10 december 2011
Luckan igen
Berätta om hur en perfekt dag ser ut för dig.
Hmm... Lite svårt att säga. En perfekt dag för mig inkluderar att man vaknar utsövd och gärna får ha drömt något roligt som man inte riktigt minns men ändå vaknar med en bubblande känsla inom sig och ett leende på läpparna (händer inte ofta men det existerar :). Det ska helst vara ljust ute och jag ska ha lagt fram träningskläder dagen innan, i en liten hög bredvid sängen så att det inte finns något tvivel om vad som väntar. På med paltorna direkt, iPoden i öronen och ut ut ut. Sen en promenad på en knapp timme, helst ska 5-6 km avverkas. Under tiden jag går löser jag världsproblem och resonerar mig själv till rätta angående diverse betänkligheter. Jag hade kunnat gå rakt förbi hela min familj utan att se dem. Power walks är terapitid.
Väl hemma igen tillreds en riktigt bra frukost, fruktsallad, havregrynsgröt med bär och linfrö samt ett kokt ägg exempelvis. Gärna med datorn och radion som sällskap. Därefter hade W gärna fått vakna, hehe. Sen vet jag inte riktigt.
Dagen hade gärna fått innehålla en mix av jobb, vänner, familj och egentid. Gärna hade den fått avslutas med ett träningspass innehållandes joggingtur och styrketräning vid 21/22-tiden.
Om man snackar ickevardag hade dagen gärna fått innehålla en tidig uppstigning och sen ut och hänga i naturen på ngt sätt. Ut och knata i skogen eller sticka och bada i havet eller klättra på ngt berg eller va fan som helst.
Kort och gott är bra kost och någon motion av något slag grundläggande för att det ska bli en riktigt bra dag. I min värld. Jag behöver det för min balans och mitt humör, annars kan jag lätt bli lite sådär vresig och svårmotiverad. Upp och kicka igång dagen direkt är absolut bästa starten.
Nu blir det väääldigt sällan så numera och det är tufft. Eftersom man nu är styrd av någon annan och har en rygg/axel/skuldra med knutor och spänningar som gör att längre barnvagnsturer blir riktigt smärtsamma så är det inte så kul. Men kiropraktorn tyckte nu senast att jag kunde försöka börja lite försiktigt med styrketräning och raska promenader igen. Så jag håller tummarna för att en perfekt dag infinner sig snart igen ...
Jag inser att jag låter astråkig och borde klämt till med att jag hoppar fallskärm, vinner på roulette, rymmer med en kringresande cirkus och hamnar på en strand på Bali där förbereder mig inför att simma med delfiner eller whatever. Men jag är inte sån. Jag är realist och suktar inte efter sådant jag inte har. Jag tror att det är rätt lätt hänt att slösa bort livet på att drömma om bättre ting. Jag uppskattar nuet och jag har ett så pass rikt inre liv (det är seriöst High Chaparall i skallen på mig) så att jag klarar mig rätt bra med det jag har. Så länge man inte stagnerar i sina tankegångar och slutar utvecklas som person utan fortsätter ifrågasätta och reflektera över sina beslut och sitt varande anser jag att man har ett nog så rikt liv ändå. Punkt.
Hmm... Lite svårt att säga. En perfekt dag för mig inkluderar att man vaknar utsövd och gärna får ha drömt något roligt som man inte riktigt minns men ändå vaknar med en bubblande känsla inom sig och ett leende på läpparna (händer inte ofta men det existerar :). Det ska helst vara ljust ute och jag ska ha lagt fram träningskläder dagen innan, i en liten hög bredvid sängen så att det inte finns något tvivel om vad som väntar. På med paltorna direkt, iPoden i öronen och ut ut ut. Sen en promenad på en knapp timme, helst ska 5-6 km avverkas. Under tiden jag går löser jag världsproblem och resonerar mig själv till rätta angående diverse betänkligheter. Jag hade kunnat gå rakt förbi hela min familj utan att se dem. Power walks är terapitid.
Väl hemma igen tillreds en riktigt bra frukost, fruktsallad, havregrynsgröt med bär och linfrö samt ett kokt ägg exempelvis. Gärna med datorn och radion som sällskap. Därefter hade W gärna fått vakna, hehe. Sen vet jag inte riktigt.
Dagen hade gärna fått innehålla en mix av jobb, vänner, familj och egentid. Gärna hade den fått avslutas med ett träningspass innehållandes joggingtur och styrketräning vid 21/22-tiden.
Om man snackar ickevardag hade dagen gärna fått innehålla en tidig uppstigning och sen ut och hänga i naturen på ngt sätt. Ut och knata i skogen eller sticka och bada i havet eller klättra på ngt berg eller va fan som helst.
Kort och gott är bra kost och någon motion av något slag grundläggande för att det ska bli en riktigt bra dag. I min värld. Jag behöver det för min balans och mitt humör, annars kan jag lätt bli lite sådär vresig och svårmotiverad. Upp och kicka igång dagen direkt är absolut bästa starten.
Nu blir det väääldigt sällan så numera och det är tufft. Eftersom man nu är styrd av någon annan och har en rygg/axel/skuldra med knutor och spänningar som gör att längre barnvagnsturer blir riktigt smärtsamma så är det inte så kul. Men kiropraktorn tyckte nu senast att jag kunde försöka börja lite försiktigt med styrketräning och raska promenader igen. Så jag håller tummarna för att en perfekt dag infinner sig snart igen ...
Jag inser att jag låter astråkig och borde klämt till med att jag hoppar fallskärm, vinner på roulette, rymmer med en kringresande cirkus och hamnar på en strand på Bali där förbereder mig inför att simma med delfiner eller whatever. Men jag är inte sån. Jag är realist och suktar inte efter sådant jag inte har. Jag tror att det är rätt lätt hänt att slösa bort livet på att drömma om bättre ting. Jag uppskattar nuet och jag har ett så pass rikt inre liv (det är seriöst High Chaparall i skallen på mig) så att jag klarar mig rätt bra med det jag har. Så länge man inte stagnerar i sina tankegångar och slutar utvecklas som person utan fortsätter ifrågasätta och reflektera över sina beslut och sitt varande anser jag att man har ett nog så rikt liv ändå. Punkt.
Pepparkakan!
Jao, nu har vi så äntligen fått våra julkort. Tog bilder mest på skoj för några veckor sedan när jag var ensam med W. Tyvärr orkade jag inte göra om det med hjälp igen och dagarna gick. Helt plötsligt var vi nästan inne i december så vi fick helt enkelt ta de bilder vi hade.
Det var inte helt lätt att få gubben att sitta still och efter tappra försök fick det bli bilder i matstolen istället.
Vilken det blev får några av er kanske se sen ... i brevlådan :-)
Det var inte helt lätt att få gubben att sitta still och efter tappra försök fick det bli bilder i matstolen istället.
Vilken det blev får några av er kanske se sen ... i brevlådan :-)
torsdag 8 december 2011
Nya kläder
Japp, kläderna som jag köpte har redan anlänt. Blev Molo-tröjan och en bodysuit från Liandlo. Tröjan såg helt ny ut och satt helt perfekt. Suiten var tyvärr i minsta laget (dock visste jag detta men kunde inte låta bli) men jättefin och löjligt söt.
Kalendern
Vi kör en till då:
Berätta om någon som du saknar.
Det finns flera jag saknar, vissa vid liv, vissa inte. Ibland rör det sig om själva relationen snarare än personen. Personen kanske finns kvar men vi har inte samma relation.
Men jag tror nog att den jag saknar och framför allt HAR saknat väldigt mycket är min farmor. Nu var det ju över tio år sedan hon gick bort så jag har förlikat mig med tanken.
Min farmor och jag hade en väldigt speciell relation. Vi var kanske inte särskilt förtroliga mot varandra och långt ifrån sådana där "bästisar" som vissa kan vara med släktingar. Men hon SÅG mig. Hon gjorde verkligen det. Svårt att förklara men hon hade liksom den där tiden till att verkligen sätta sig ner och lyssna på allt jag tjattrade ur mig. Hon bjöd alltid på kakor och supergoda plättar som hon alltid sockrade mellan varje lager. Hon gjorde de godaste bullarna med glasyr på och någon mandelmasse-fyllning som smakade så gott att jag log varenda gång. Bullar jag hade kunnat leva på. Hon spelade "Hej knekt" och "Dynastin" med mig och i en avlång portmonnä plockade hon fram massvis med 10-öringar som vi kunde spela om. Oftast lämnade man tillbaka alla pengar när det var slut, så att vi kunde spela igen.
När jag ringde till henne började hon alltid samtalen med "Vad har du på hjärtat?" i en sån där glad och uppriktigt brydd ton som verkligen fick en att släppa alla "tänkomjagringerochstörochhonbaratyckerattjagärjobbig"-tankar.
Hemma hos farmor lärde jag mig att läsa. Jag fick megapanik på sommarlovet innan ettan och inbillade mig att alla redan kunde läsa när man började skolan. Mamma och pappa skrattade väl mest åt det och försäkrade mig om att det just var därför man började skolan - för att bl.a. lära sig att läsa. Jag köpte det IKKE. Och en sak ska man veta om mig som barn - jag var E.N.V.I.S. utav sällan skådat slag. Men då minns jag att farmor satt med mig och tragglade med en dagstidning som läromaterial. Och nog fan kunde jag läsa när jag började ettan.
Jag hade kunnat berätta hur många minnen som helst - om vinden som var så mystisk, om jordbävningen som fick rutorna att skallra i verandan, om husvagnsövernattningarna på farmors tomt då åskan ljöd och vi alla höll på att dö av skräck när vi nästan krockade med farmor (iklädd vit nattsärk) medan vi smög oss in i huset för att sova men också om sorgen att se någon älskad bli gammal och tyna bort.
Jag kan inte säga så mycket om farmor som person, jag var lite för ung och det var lite för längesedan. Det jag dock minns så klart och tydligt är att hon fick mig att känna mig som den allra viktigaste och bästa personen i hela världen. Och, det mina vänner, är det ytterst få som lyckats med.
Berätta om någon som du saknar.
Det finns flera jag saknar, vissa vid liv, vissa inte. Ibland rör det sig om själva relationen snarare än personen. Personen kanske finns kvar men vi har inte samma relation.
Men jag tror nog att den jag saknar och framför allt HAR saknat väldigt mycket är min farmor. Nu var det ju över tio år sedan hon gick bort så jag har förlikat mig med tanken.
Min farmor och jag hade en väldigt speciell relation. Vi var kanske inte särskilt förtroliga mot varandra och långt ifrån sådana där "bästisar" som vissa kan vara med släktingar. Men hon SÅG mig. Hon gjorde verkligen det. Svårt att förklara men hon hade liksom den där tiden till att verkligen sätta sig ner och lyssna på allt jag tjattrade ur mig. Hon bjöd alltid på kakor och supergoda plättar som hon alltid sockrade mellan varje lager. Hon gjorde de godaste bullarna med glasyr på och någon mandelmasse-fyllning som smakade så gott att jag log varenda gång. Bullar jag hade kunnat leva på. Hon spelade "Hej knekt" och "Dynastin" med mig och i en avlång portmonnä plockade hon fram massvis med 10-öringar som vi kunde spela om. Oftast lämnade man tillbaka alla pengar när det var slut, så att vi kunde spela igen.
När jag ringde till henne började hon alltid samtalen med "Vad har du på hjärtat?" i en sån där glad och uppriktigt brydd ton som verkligen fick en att släppa alla "tänkomjagringerochstörochhonbaratyckerattjagärjobbig"-tankar.
Hemma hos farmor lärde jag mig att läsa. Jag fick megapanik på sommarlovet innan ettan och inbillade mig att alla redan kunde läsa när man började skolan. Mamma och pappa skrattade väl mest åt det och försäkrade mig om att det just var därför man började skolan - för att bl.a. lära sig att läsa. Jag köpte det IKKE. Och en sak ska man veta om mig som barn - jag var E.N.V.I.S. utav sällan skådat slag. Men då minns jag att farmor satt med mig och tragglade med en dagstidning som läromaterial. Och nog fan kunde jag läsa när jag började ettan.
Jag hade kunnat berätta hur många minnen som helst - om vinden som var så mystisk, om jordbävningen som fick rutorna att skallra i verandan, om husvagnsövernattningarna på farmors tomt då åskan ljöd och vi alla höll på att dö av skräck när vi nästan krockade med farmor (iklädd vit nattsärk) medan vi smög oss in i huset för att sova men också om sorgen att se någon älskad bli gammal och tyna bort.
Jag kan inte säga så mycket om farmor som person, jag var lite för ung och det var lite för längesedan. Det jag dock minns så klart och tydligt är att hon fick mig att känna mig som den allra viktigaste och bästa personen i hela världen. Och, det mina vänner, är det ytterst få som lyckats med.
En väldigt snäll
sambo beställde denna pjäs i hemlighet härifrån efter att jag gaggat x antal ggr om hur fina kläder hon syr upp.
Yeay!!
Yeay!!
onsdag 7 december 2011
Kalender typ
Hittade en julkalender på Susannas blogg med lite uppdrag för varje dag. Eftersom jag hoppar på det ganska sent och antagligen inte kommer att hålla standarn varje dag så väljer jag ut uppdrag från listan då och då. Idag blir det då:
Berätta om dig själv.
Ja vad ska man säga? Jag är väl en ganska medioker person. Jag funderar ibland på det där, vad man egentligen kan säga om mig. Jag tror inte jag utmärker mig särskilt mycket. Man blir väl lite sådär lost när man är mammaledig också, på hur man är som person.
Jag är uppväxt på landet, hade ganska bra betyg ett tag men sen blev jag uttråkad. Väldigt uttråkad. Har pluggat en massa på högskola och universitet men inte riktigt lyckats slutföra något. Jag vet fan inte vad problemet är. Jag har överlag oerhört svårt att avsluta saker. En riktigt fet spärr. Kastar upp 700 bollar i luften och kanske fångar en. Jag behöver bli stimulerad för att prestera. Det är synd, tror jag hade kunnat åstadkomma en hel del om jag bara hade löpt linan ut så att säga.
I övrigt tror jag att jag är ganska rolig, omtänksam, kreativ och hyfsat bright. Jag älskar B-filmer om övernaturliga ting, att pyssla (vilket låter så sjukt B, vi säger "skapa" istället) och känner ibland överdriven njutning i att organisera och skriva listor trots att jag är hopplöst slarvig och glömsk när det kommer till kritan. Känner mig ganska ofta som en dubbelnatur. Pierre uttrycker det som att jag är komplex. Man vet liksom aldrig riktigt var man har mig eller vad man ska säga. Jag kan likaväl komma 10 min försent som 10 min förtidigt, ena dagen är jag helt inne på att sy gardiner eller whatever och nästa dag ska jag börja måla typ. Jag köper hela tiden på mig småsaker som är "bra att ha" och måste ALLTID öppna upp presenter jag ska ge bort för att packa om dem. Jag hade även en väldigt dryg matchnings-noja tidigare och var hopplöst fast i allt måste matcha. Även presenter. Men nu är det under kontroll. Jag kan ge bort saker som inte matchar. Wow, typ.
Jag är en person som helst måste köpa godis, chips OCH kakor. Jag hatar att känna mig låst eller göra saker som är tvång. Så fort ett MÅSTE kommer in i ekvationen får jag panik och får ångest. Jag vill ha valmöjligheter och rörelsefrihet. Sen agerar jag oftast inte på de möjligheter som finns men jag måste veta att de finns där.
Jag är ganska lynnig. Man kan få sig en avsnäsning ibland, särskilt om jag ätit dåligt. Men jag menar inget med det och ber oftast om ursäkt efteråt. Det har blivit bättre eftersom jag lärt mig hur jag fungerar och oftast varnar innan. Typ; om jag inte får tag i mat inom 5 min blir det inte så kul. Alltså inte så att jag kräver att folk ska mata mig, haha, utan att jag typ måste sticka och köpa ngt att tugga på eller gå och fika.
Jag blir också oerhört frustrerad (och provocerad) när saker tar tid. Jag kan sitta och pilla med småskit (på egna villkor) i timmar men Fhaaaan om det skulle ta för lång tid att gå och handla eller städa. Jag HATAR meningslöst dravel i ex. grupparbeten. När folk sitter och planerar i ALL JÄVLA EVIGHET och måste ha fika var 30:e minut, då tappar jag all motivation och tänker hemska tankar om att typ sparka folk i huvudet. Oftast tolkas min tysthet som att jag inte har ngt att bidra med, när den istället handlar om en ren protest mot allt jävla korkat som sägs. Jag får svettningar när någon nämner grupparbete.
Jag är en typisk "allt eller inget"-person. Vilket kan vara oerhört påfrestande. Men som sagt, jag har blivit bätttre på mkt.
Oj, vad sympatisk och trevlig jag verkar, haha. Men ja, som sagt, allt detta märks nog inte av särskilt mkt mer än om man typ lever med mig eller har känt mig i 15 år. Efter att ha läst detta kan man kanske ha en liten förståelse för min rädsla att skaffa barn och bilda familj. Det funkar inte riktigt med min personlighet och mina nojjor. Men jag vågade och ändrar mig sakta, dag för dag. Det är bra för mig även om det stundtals skrämmer skiten ur mig.
Berätta om dig själv.
Ja vad ska man säga? Jag är väl en ganska medioker person. Jag funderar ibland på det där, vad man egentligen kan säga om mig. Jag tror inte jag utmärker mig särskilt mycket. Man blir väl lite sådär lost när man är mammaledig också, på hur man är som person.
Jag är uppväxt på landet, hade ganska bra betyg ett tag men sen blev jag uttråkad. Väldigt uttråkad. Har pluggat en massa på högskola och universitet men inte riktigt lyckats slutföra något. Jag vet fan inte vad problemet är. Jag har överlag oerhört svårt att avsluta saker. En riktigt fet spärr. Kastar upp 700 bollar i luften och kanske fångar en. Jag behöver bli stimulerad för att prestera. Det är synd, tror jag hade kunnat åstadkomma en hel del om jag bara hade löpt linan ut så att säga.
 |
| Pysslade kuddar |
 |
| Pyssel OCH matchande present |
Jag är en person som helst måste köpa godis, chips OCH kakor. Jag hatar att känna mig låst eller göra saker som är tvång. Så fort ett MÅSTE kommer in i ekvationen får jag panik och får ångest. Jag vill ha valmöjligheter och rörelsefrihet. Sen agerar jag oftast inte på de möjligheter som finns men jag måste veta att de finns där.
 |
| Ompackade julklappar |
 |
| Bra frukost för lynniga |
Jag blir också oerhört frustrerad (och provocerad) när saker tar tid. Jag kan sitta och pilla med småskit (på egna villkor) i timmar men Fhaaaan om det skulle ta för lång tid att gå och handla eller städa. Jag HATAR meningslöst dravel i ex. grupparbeten. När folk sitter och planerar i ALL JÄVLA EVIGHET och måste ha fika var 30:e minut, då tappar jag all motivation och tänker hemska tankar om att typ sparka folk i huvudet. Oftast tolkas min tysthet som att jag inte har ngt att bidra med, när den istället handlar om en ren protest mot allt jävla korkat som sägs. Jag får svettningar när någon nämner grupparbete.
Jag är en typisk "allt eller inget"-person. Vilket kan vara oerhört påfrestande. Men som sagt, jag har blivit bätttre på mkt.
Oj, vad sympatisk och trevlig jag verkar, haha. Men ja, som sagt, allt detta märks nog inte av särskilt mkt mer än om man typ lever med mig eller har känt mig i 15 år. Efter att ha läst detta kan man kanske ha en liten förståelse för min rädsla att skaffa barn och bilda familj. Det funkar inte riktigt med min personlighet och mina nojjor. Men jag vågade och ändrar mig sakta, dag för dag. Det är bra för mig även om det stundtals skrämmer skiten ur mig.
tisdag 6 december 2011
Trött
Tröstäter pepparkakor. Är helt slut. Givetvis tvärvägrade ungen äta sista barnmatsburken vi hade hemma och började hosta och halvklökas så jag lade ner. Istället fick han en kvarglömd oöppnad tub med päron/broccoli/ärtor. Den klämdes i väldig fart och sen vart det ju gnäll så då gav jag honom tre brödbitar att pyssla med. Sista brödbiten hamnar givetvis lite på sniskan och han börjar hosta. Jag bara kände redan då att nu är det kört. Mmm. 2 sek senare kaskadspydde han upp ALLT över sig, över mig, över hela barnstolen. Då var det alltså 28 min kvar tills vi skulle vara på BVC:s föräldraträff. Det var... ball. Fick slänga in honom i duschen, av med kläder och blöja. GIVETVIS hade han även hunnit skita så att det gled runt mindre trevliga saker i duschen. Wilmer störtbölade, jag plockade bajs och klockan tickade. Lovely. Jaja, vi kom iaf iväg, barnstolen fick kastas in i duschen och jag hann torka upp allt som hamnat på golvet också. GIVETVIS skulle vi ha besök direkt efter träffen också, så allting var liksom sådär städat och avtvättat och sen bara KAOS. Fan vad det inte är kul då.
Besöket ställde dock in så jag slapp iaf skämmas och vi kom i tid, om än något sura och svettiga.
Väl på träffen hade ju W damp i vanlig ordning och spenderade EXAKT hela mötet med att försöka slita åt sig resterande barns leksaker, strumpor och nappar. Jag fick sitta och hålla honom i foten till slut och bara dra tillbaka honom om och om och om igen med han gjorde utfall mot ALLT som inte tillhörde honom. Till slut frågade någon: "Är han alltid så?". Alltså det hade ju varit helt ok att släppa honom lös om det vore äldre barn men ingen kunde krypa och de flesta satt ju ostadigt så det var kanske inte helt poppis att unleash the beast på dem. Ångrar lite att jag valde maj-gruppen, men det är ju inte helt lätt att veta i vilken takt han skulle utvecklas.
Jao och sen var det ju bara hem och tvätta upp nerspydda kläder, skrubba barnstol och kudde rena och preciiis hinna sätta sig i soffan innan han vaknade igen. Lite lunch hade ju inte varit fel men det är väl knappt lönt nu om man ska käka igen om typ 2 timmar. Ja jag skulle väl mest bara säga att jag är trött och gnällig ;-) W däremot ligger på golvet och gör konstiga ljud medan han drar ett dl-mått fram och tillbaka över munnen. Svinglad.
Besöket ställde dock in så jag slapp iaf skämmas och vi kom i tid, om än något sura och svettiga.
Väl på träffen hade ju W damp i vanlig ordning och spenderade EXAKT hela mötet med att försöka slita åt sig resterande barns leksaker, strumpor och nappar. Jag fick sitta och hålla honom i foten till slut och bara dra tillbaka honom om och om och om igen med han gjorde utfall mot ALLT som inte tillhörde honom. Till slut frågade någon: "Är han alltid så?". Alltså det hade ju varit helt ok att släppa honom lös om det vore äldre barn men ingen kunde krypa och de flesta satt ju ostadigt så det var kanske inte helt poppis att unleash the beast på dem. Ångrar lite att jag valde maj-gruppen, men det är ju inte helt lätt att veta i vilken takt han skulle utvecklas.
Jao och sen var det ju bara hem och tvätta upp nerspydda kläder, skrubba barnstol och kudde rena och preciiis hinna sätta sig i soffan innan han vaknade igen. Lite lunch hade ju inte varit fel men det är väl knappt lönt nu om man ska käka igen om typ 2 timmar. Ja jag skulle väl mest bara säga att jag är trött och gnällig ;-) W däremot ligger på golvet och gör konstiga ljud medan han drar ett dl-mått fram och tillbaka över munnen. Svinglad.
Morgonbus
Vi lyssnade på Barnkammarbokens julutgåva. Spår nummer fyra, när mössen sjunger, är lätt favorit.
 |
| Seriöst morsan DU behöver ju inte sjunga med ... hello! |
 |
| Favorit i repris - munpruttande är tillbaka |
För er känsliga så ja, jag vet att det ligger ett hårstrå på bordet, men eftersom den där minipersonen för tillfället använder mitt hår som några jävra tömmar när man bär honom så har jag gett upp.
Igår hittades även samma person så här. Ibland är det bra att vara liten ...
 |
| Om han dregglar mycket? Ooonej, vad får er att tro det?? |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)