Dumt att klaga.
Tänk att det snart gått ett helt år. Hela elva månader blev stirret i söndags. En riktig pojke nu. Ju längre ut framtänderna kommer desto busigare och äldre ser han ut. Han är oerhört trotsig för tillfället, pillar på ALLT han inte får. Sen, när jag är nära irritationsbristningsgränsen, lägger han helt plötsligt av och snackar på i 190 och klappar händerna. Jaha? Jag fattar ingenting, tror att han försöker driva mig till vansinne.
Den lilla personen vi har här hemma nu känner jag inte, han har gjort en liten luring under sjukstugetiden. En ny personlighet - igen. Det märks så oerhört tydligt ibland, när han gjort ett hopp i utvecklingen. Nu är det otroligt mycket pratande och luriga miner som gäller. Ja och att han vågar mer, tog två steg till så att pappa såg och nu ännu ett steg ikväll.
Sen äter han ju något helt enormt också, allt man ger honom åker ner. Nu när han fått fyra tänder går det ju betydligt bättre att tugga. Idag gjorde jag ugnstekta kycklinglår med ris och sås på cremé fraiche och mango chutney. La upp (i mitt tycke) alldeles för mycket på hans tallrik med tanke på att han klämt en hel burk barnmat vid 16 och att klockan inte ens var 18. Ungen åt och åt och ÅT. Började lipa när jag tog bort tallriken och klämde sedan 270 ml välling kl 19. Oookej. Men det är bra att han hämtar igen allt han tappade förra veckan. Matskygg har han ju verkligen inte blivit iaf.
