Fan. Jag är så sjukt blödig idag. Helt plötsligt minns jag precis ALLT kristallklart från det där dygnet som påbörjades för ett år sedan. Dofterna, ljuden, känslorna, tankarna, smärtan och glädjen. Intrycken är så tydliga att de nästan går att ta på. Dimman som kramat mina minnen så tätt lättade äntligen. Med besked.
Jag tar en lång titt i backspegeln och lipar tyst över det jag ser. Bitterljuvt, läskigt, men också alldeles underbart. Glädjetårar, nostalgitårar, ja kalla det vad du vill. Jag betraktar allt på säkert avstånd, ett helt år ifrån.
Mitt första år som mamma lider mot sitt slut. Jag ångrar en del men är stolt över massor. SOM jag lärt mig detta år. Om mig själv. Om andra. Om min son. Det fina är att det bara fortsätter - livet ut.
I år har jag lärt mig att det där stora, att skapa en familj, inte gör min värld komplett. Jag trodde det. Meningen med livet - att skaffa barn. Jag, som många andra, har klandrat mig själv för att inte känna mig hel, uppfylld och fullkomligt toklycklig i min nya roll. Snarare har jag många gånger känt en slags likgiltighet och en känsla av att jag borde vara gladare - jag har ju allt!
Ju längre året har framskridit har dock både känslor och reson växt fram. Det är ju faktiskt som den klassiska liknelsen lyder: "
Att skaffa barn är som att bli förälskad". Jag är betydligt mer kär i min son idag än för 6 månader sedan, känslor på ett annat djup.
Gällande likgiltigheten och den stora besvikelsen över att livet inte känns mer komplett så handlar det väl helt enkelt om förväntningar och förhållningssätt. Att skaffa barn är helt klart en enorm omställning. Som alla stora händelser väcker det stora känslor och stora kval. Wilmer varken kan eller borde vara meningen med mitt liv. Det förstår jag nu.
Självklart tillfredställer han en stor del av mig. Han fyller mig med glädje, stolthet och lycka men också med otillräcklighet och frustration. Det är inget man ska försöka gömma undan eller förneka. Han är min son och det finns inget jag inte skulle göra för honom. Men jag som personlighet upphör inte att existera i den sekund jag blir mamma. Jag vill fortfarande vara sambo, arbetskamrat, dotter, moster, faster, syster och vän också.
Att vara mamma tar upp en större del av kakan än alla de andra rollerna - absolut - men den tar inte upp
hela kakan. DÄRFÖR känner jag mig inte komplett och salig av lycka när jag står och byter bajsblöja en måndagmorgon kl 04.30 och det är
ok. Det är inget fel på mig. Möjligtvis att det nästan tog ett helt år för mig att inse det.
Det är inte helt lätt att skriva ärligt om mödraskapet. Det är mycket möjligt att jag nu kommer att åka på dryga dagsböter eller samhällstjänst för att inte ha rosat mammarollen och höjt kärleken oss emellan till skyarna. Kanske får jag t.o.m. en eller annan sten i skallen av arga morsor när jag strosar på stan. Men jag tycker det är viktigt. Att vara ärlig. Livet är inte en självskriven saga. Inte heller sönderredigerade bilder på bullbak, skrattande barn och blomsterarrangemang i fördelaktigt ljus.
Nåväl.
Kära Wilmer.
Tack för att du haft tålamod med mig det här året. I stunder av oro och lycka. Förlåt för att jag inte alltid förstår vad du vill och skäller på dig var eviga dag när du drar i allt och inget. Jag är ny på det här också förstår du. Vi får hjälpa varandra och skriva vår egen saga. Med en lagom blandning av ilska, glädje, bullbak, bajsblöjor, sol och regn. Men jag vill att du ska veta att oavsett hur hårt det regnar mellan sidorna finns jag alltid här, come rain or come shine.
Älskar dig/Mamma
