Tina tog i från tårna och ställde hela nio intressanta frågor. Ojojoj ;-)
*Vad engagerar dig allra mest?
Hmm. Svår fråga. Jag vet inte riktigt. Tidigare var jag otroligt engagerad i mitt jobb men efter ett år har jag blivit lite avtrubbad. Man skulle nog kunna säga att
nya projekt engagerar mig. Jag blir eld och lågor, vill planera, skriva listor, fixa, dona - sen ... dör det ut. Jag har väldigt svårt för att avsluta projekt, fullfölja mina planer. Det är lite trist. Eller ganska mycket. Men det är ok. Sån är jag liksom.
*Vad drömmer du om?
Jag tillåter mig sällan drömma. Jag har insett att man mest blir besviken då och satsar mer på att nöja mig med vad jag har. Vissa slösar bort sina liv på att drömma om något bättre, jag uppskattar det jag har och har förlikat mig med hur mitt liv kommer att se ut. Jag drömmer inte om storvinster på lotto och ett liv i lyx och flärd. Jag drömmer om att vänner och familj får förbli friska, att W och P är lyckliga och att jag alltid kommer att ha tillräckligt med självdistans för att kunna omvärdera och förnya mig själv, mina åsikter och perspektiv.
Men OM jag skulle tillåta mig själv att sväva iväg en stund hade det ju inte varit fel att driva någon slags pysselshop, frilansa som krönikör och skriva en roman en dag. Det hade det inte. Alls.
*Har du alltid varit kreativ och gillat att pyssla?
Ja. Det vill jag nog påstå. Men det är inte förrän på senare år jag har lärt mig att uppskatta vad jag skapar och använder det. Min barndomsvän berättade att jag alltid ritade en massa teckningar när jag var liten och sedan slängde dem. Jag blev väl aldrig nöjd helt enkelt och har forfarande höga krav men tar det inte på så blodigt allvar längre.
För mig är det ett sätt att slappna av på. När jag pysslar och fixar med något går jag helt upp i det och slipper andra tankar. När jag väl är färdig dyker ofta en känsla av tomhet och värdelöshet upp. Men jag har lärt mig att hantera det bättre och bättre.
*Vilka egenskaper uppskattar du mest hos andra?
Empati och öppenhet. Jag blev väldigt besviken förr på människor som inte matchade mina förväntningar men nu bryr jag mig inte lika mycket. Jag umgås bara inte med dem. Ganska enkelt. Jag har också lärt mig att aldrig ge eller göra tjänster för att man förväntar sig något tillbaka. Ge för att DU vill, sen hur personen reagerar eller hur mycket han/hon uppskattar det kan ju faktiskt kvitta.
*Hur skapar du minnen i vardagen?
Ja, det krävs ju faktiskt inte särskilt mycket. Mer än lite tid. Jag var mycket bättre på det förr och planerade gärna in övernattningar, utflykter och andra enkla spontana saker som gör att man minns lite extra. Nu är det klart en utmaning men jag har ju den här bloggen där jag dokumenterar, vilket faktiskt gör minnena lite extra roliga eller speciella, inte minst för att de inte försvinner i glömska.
Musiksmak?
Uj, hemskt nog lyssnar jag knappt på musik längre. När jag bodde själv hade jag ALLTID musik på men P har aldrig det och sen blev det bara så. Trist nog. Jag har faktiskt ingen riktig koll längre. Jag är iaf INTE särskilt förtjust i schlager, så mycket vet jag fortfarande och jag är kanske lite väl förtjust i gammal 80-tals rock.
Favoritstad?
Oj, ja du... det var inte helt lätt. Man har ju varit i en del men oftast inte mer än en gång. Prag är ju helt underbart om våren dock. Prag får det bli. Än så länge.
Favoritland?
Det får ju bli Grekland inte minst eftersom W:s farfar bor där. Danmark gillar jag faktiskt starkt också. Hygge är gytt.
Största utmaningen med att bli förälder?
Håhåjaja. Tre saker tycker jag är ... lite extra utmanande.
Balans - jag har väldigt svårt för att balansera hur mycket jag ska ta hand om W kontra hjälpa till. Jag har ju kontrollbehov och blir därför oftast sönderstressad när det gäller att förbereda något. Vad är min uppgift liksom? Som vid namngivningen. Det var ju vår namngivning så då är det klart att jag vill hjälpa till men samtidigt måste ju någon ta hand om W. Kan man bara ösa över honom till föräldrar och svärföräldrar då medan man fixar och donar eller är man kass morsa då? Ska jag egentligen bara sitta på en filt och leka med W medan alla fixar? Men då är man ju svinkass för att man inte hjälper till. Det slutar oftast med att jag försöker göra både och och stressar mig halvt fördärvad. Men det ger sig kanske. Hoppas.
Partnerskapet - hamnar ju ofta lite utanför högsta prioskalan när ungen ska matas, bytas på, underhållas, tröstas ... ja ni vet. När han väl har somnat så sitter man ju oftast bara som ett utmattat kolli på soffan och glor tomt. Man har liksom redan gett ALLT till någon annan och det är klart problematiskt. Problemet är också att när man väl lämnar bort honom så är det för att man har en massa som ska göras eller bjudningar att gå på. Jag tror vi har lämnat bort honom TVÅ gånger i några timmar för att gå ut och äta och gå på bio under fem månader. Det kanske inte är så lite, vad vet jag men det är ju knappast vad man är van vid.
Egentid - finns ju knappt längre. Nog för att W har sin charm men han är inte SÅ superball att man vill spendera 24seven HELA tiden med honom. Man går på autopilot. Och det är klart jobbigt att när man ibland bara försöker klara av dagen utan att få psykbryt får höra att man verkar lite
för insnöad på W. Det blir den där balansen igen. Hur mycket egentid får man egentligen ha utan att vara en dålig morsa? Vissa tycker det är värsta bragden att inte förändras när man får barn. Jag tycker mer att det verkar konstigt. Klart man förändras. Jag tycker det är skitsvårt. Jaha, pratar jag för lite om W nu så att det verkar som att jag inte bryr mig kontra oj, nu tycker de säkert att jag är svintråkig för att jag sagt tre meningar om W. Man får inte bry sig för mycket men inte heller för lite. Pissdrygt.
Puh. Det var det. Tack för bra frågor, nu är jag svinstressad, haha. Hej!
