Känslor

Godmiddag :-)

Har precis pumpat och matat oungen. Han är så söt att jag måste motstå varje impuls att bara ta honom i famnen och springa härifrån. Bara stjäla honom och kuta.

Jag är så glad att det känns så här. Enorm kärlek som bara väller fram.
Personalen berättade i förväg att det kan vara svårt att knyta an, att man inte förstår att det är ens eget barn som ligger där och att man inte ska stressa fram några känslor. Visst, det kändes konstigt direkt på kvällen och första morgonen att se denna lilla skrutt ligga inbakad i filtar och mössor och sladdar och greppa att han är min, vår. Men så fort jag fick hålla i honom första gången kändes det så självklart. Han ÄR min. Inget snack om saken. Det är vår lilla räka, han som var så dryg i magen och gjorde morsan både halt och lytt höll jag på att säga.
Mitt hjärta går nästan itu när jag håller honom mot mitt bröst, klappar på hans lilla lilla huvud och försöker fånga hans mörka flackande blick. Det känns obeskrivligt underbart att se honom sakta slumra till med sin fåniga lilla mun på vid gavel och höra små små rosslande snarkningar och nöjda suckar.

Eftersom det gör ganska ont att hoppa upp och ner ur sängen, resa sig etc så sitter jag med datorn och tittar på bilder av honom istället. Om och om igen. Tittar och halvbölar. Än så länge finns ingen baby blues i sikte men det är verkligen inte omöjligt att det kommer en släng sen när man kommit hem och landat ännu mer.

ÅH jag längtar så jag dör efter att få bära honom över tröskeln (hehe). Tänk att han ska få ligga i VÅR säng sen. Att man kan få köra honom i BARNVAGN och ingen plastlåda. Och jag vet att jag kommer få äta upp detta BIG TIME sen  men - jag längtar efter att vakna till hans skrik och inte en sköterska som kommer med en spruta. Jag längtar tills jag kan byta blöja på vårt fina skötbord och jag längtar tills jag kan få klä på honom hans första kläder. Jag längtar tills jag kan få visa upp honom och se andra hålla honom. Jag längtar tills jag kan amma honom och slippa sitta som ett fån med två plaststrutar på brösten. Jag längtar efter VÅRT liv TILLSAMMANS.
Men det går bra så här också. Jag klagar inte. Jag kan hålla honom när jag vill, snusa på hans hår och stryka över hans rygg.

Han är det bästa, finaste, mest underbara jag vet. Han och hans pappa. Jag är så lycklig (och såååå gråtmild ... uuh :-)