Räkan!

Jaha go vänner ... en händelserik helg får man verkligen säga. Det här hade jag verkligen inte räknat med i fredags när jag låg hemma med molvärk i ryggen. Men - vår räka har tittat ut!! Världens finaste lilla Wilmer kom till världen 20.32 i lördags kväll. En liiiiten plutt som hade sjukligt bråttom ut. Så HA! - in your fejs alla som någon gång tänkt tanken "shiit vad di där Pjäran å Såffan har införskaffat mycket bäbisgrejor redan, värsta hysko-paret". Visste väl att han skulle kräva mycket av oss. Men trots alla förberedelser var vi långt ifrån förberedda på att få ut en liten Wilmer redan i v.33+1. Ingen BB-väska, inga kläder som passar en fågelunge, inte ens en kamera hann vi få med när vi åkte in i fredags kväll för att kolla läget med min molvärk och fick reda på att jag var 2 cm öppen och hade täta värkar.

Det var ett psykiskt påfrestande dygn som följde när jag pendlade mellan total rädsla och försök i att hitta glädje i en eventuell stundande förlossning. Jag tyckte det var oerhört jobbigt att föda med tankar om att det var för tidigt och helt fel i huvudet. Jag var inte beredd för fem öre. I fredags morse satt vi på föräldrakurs och pratade om komplikationer, ett dygn senare ligger vi på förlossningen och har komplikationer. Det var riktig ångest och när personalen från neonatal varit och informerat om avdelningen samt barnmorskan berättat att det snart var dags att stänga av droppet som höll tillbaka mina värkar. Då kom tårarna. Jag stortjöt och kramade Pierre. En rejäl utrensning av systemet och sen skärpte jag till mig. Ville räkan komma ut så skulle han fan få det.

Och det ville han ... verkligen. Så fort droppet stängdes av så gick vattnet och 3 timmar och ca 15 min senare låg han på min mage. Jag minns att jag sa till Pierre vid 18-tiden att jag var glad om han var ute till 3 på natten i af. När jag sedan hörde barnmorskorna pladdra om klockan sju trodde jag ärligt att klockan var sju på morgonen dagen efter...
Någon bedövning utöver lustgas hann vi inte med. Det var bara att bita ihop. Och det gjorde jag. Pierre trodde att mitt huvud skulle sprängas berättade han efteråt. Det trodde jag med, och mer därtill. Jag skulle gå hem, jag trodde inte på personalen längre, jag ville dö ... ja, jag vet inte allt. Tidigare samma morgon hade vi dessutom haft det stora "nöjet" att höra rumsgrannen förlösa sitt barn. Jag trodde jag skulle dö av rädsla när jag hörde hennes "AAJAAJAJAJAJAJAJJAJAJAJ!!!!! FY FAAAAAAN!!!!!" genom badrumsdörren. Shit vad jag ville hem då. Och vad irriterad jag var över att få höra henne.

Efter min egen förlossning var jag beredd att be personlig ursäkt till alla inom 1 km radie. Lord vad jag skrek. Eller åtminstone är det så jag minns det genom diset.

Jag tror jag lämnar alla närmare beskrivningar där, tills jag fått lite mer distans till hela upplevelsen. Jag är fortfarande lite yr och chockad. Men glad. Glad och vansinnigt kär i vår söta bebis. Vår lilla räka som hade så bråttom ut. Vår lilla fina Wilmer.