Förlossningsberättelse

Här kommer min förlossningsberättelse. Så detaljerat jag faktiskt kan, så här en och en halv vecka senare. Ni som är känsliga kan hoppa över. Inte för att det var en hemsk förlossning eller att något dramatiskt hände, utan mer för att jag är väldigt ärlig. Here it goes:

Det började väl egentligen redan natten till fredagen. Jag var orolig i kroppen och kände mig, ja, jag vet inte -OFF. Lyckades praktbråka med Pierre om något som jag inte ens minns och deklarerade högtidligt att jag minsann inte tänkte gå på någon föräldrakurs med honom (som var inbokad morgonen därpå). Jag somnade iaf till slut i soffan framför tv:n skyfflandes kalaspuffar direkt ur kartongen (mjölken var slut). Inga konstigheter ;-)

När jag vaknade hade jag en irriterande värk i ryggen. Kändes ungefär som halvjobbig mensvärk. Sån där levande, pulserande värk som kommer djupt inifrån. Jag gnällde lite till Pierre och tog två Alvedon men följde givetvis ändå med till kursen. Väl där hade jag problem med att sitta på trästolen och tänkte att Alvedon suger.
Efter kursen frågade vi vår barnmorska Lotta om molvärken samt berättade att jag kände mig väldigt spänd i magen på sistone. Lotta hade en avbokad tid så hon tog upp oss till sitt rum så att vi kunde prata mer. Hon sa att det vore bäst om jag ansträngde mig så absolut lite som möjligt de närmsta två veckorna eftersom molvärk faktiskt var ett tecken på att saker var på väg att hända. Hon kände även på magen och konstaterade att den absolut var kompakt och att det var "mycket bebis" i den men att hon inte kunde avgöra om det var sammandragningar eller bara allmänt tillstånd för min mage. Avslutningsvis fick jag en förmaning om att ringa förlossningen om det skulle kännas mer samt lämna ett urinprov för att utesluta eventuell urinvägsinfektion.

Jag skulle egentligen till Entré efter det och sätta sprätt på lite presentkort men eftersom ryggen molade och Lottas förmaningar togs på allvar, körde Pierre hem mig istället. Och där låg jag sedan, hela dagen, med värkande rygg. Tror jag tog två Alvedon till och duschade en omgång utan större resultat.

Pierre kom hem vid 17 och vi käkade ett meal från Max innan han stack iväg på inplanerad after work. Jag, som är van vid rejäl mensvärk, reflekterade inte ens då så mkt över värken och jag ville inte heller sabba Pierres kväll med gnäll (ah! Just det, det var det vi bråkade om! Att Pierre skulle ut när min bror och hans fästmö egentligen skulle komma och sova över och jag kände mig för trött för att ta emot gäster själv. Sen ställde jag in övernattningen pga värken och Pierre "fick" äntligen lov att gå ut). När Pierre kom hem om efter aw:n för att lämna av lite saker hittade han mig i duschen igen. Jag hade vaknat av att smärtan blivit mer intensiv i omgångar. Efter lite tjat fick han mig att ringa förlossningen. Jag ringde surmulet dit (var LAGOM sugen på att åka in om sjukhuset en fredagskväll för lite mensvärk) och barnmorskan tyckte det var bäst att vi kikade in om och kollade läget.

Eftersom Pierre hade druckit fick jag själv köra till sjukan (efter att ha avböjt erbjudande om taxitur) med familjebilen. Väl på området följde dessutom en polisbil efter oss ända fram till parkeringen, vilket fick mig att bli ännu mer irriterad. Pierre, som nog trodde att utekvällen skulle fortsätta efter en snabbvisit, satte kurs mot KK medan jag vaggade efter med långa andetag och mord i blick.
Väl inne blev jag uppkopplad för att mäta eventuella sammandragningar och räkans puls. Jag fick även en liten spak i handen som jag skulle trycka på när jag kände honom röra sig. Banden runt magen och hela situationen gjorde mig väldigt stressad och bara någon minut efter att bm lämnat mig kom hon inkilande igen och konstaterade att det verkligen inte såg bra ut då jag hade värkar med 2-3 minuters mellanrum. Jag fick snabbt två sprutor, en i ryggen och en i häcken. Den ena skulle sakta ner värkarna och den andra var en kortisonspruta till räkan för att hans lungor skulle utvecklas och spännas ut. DÅ började jag bli seriöst orolig. Bm ringde även efter läkare som fick undersöka mig på studs. Hon tog lite prov från livmodertappen och undersökte med både ultraljud, fingrar (och allt annat hon kunde hitta kändes det som). Det visade sig att jag var 2 cm öppen och att livmodertappen var helt eliminerad. Jag fick lämna ett urinprov och lägga mig på en säng igen. Värkarna kändes dock fortfarande regelbundet och jag fick istället, ett dyrare, mer effektivt dropp inkopplat i armen som skulle hämma värkarna.

Snygga strumpor ja. Pierre (som hunnit få i sig några öl och en drink på aw:n) höll på att garva ihjäl sig varje gång jag rullade iväg med mitt dropp till dass. 

Klockan 22 fick vi dock en helt retarderad bm som sabbade tre av mina kärl på händerna innan hon fick kalla på en kollega som till slut fick i droppet. Från början stod det inställt på 24 och värkarna kändes knappt. Efter två-tre timmar smög dryge-bm in igen och sänkte till 8. Inom en kvart tilltog värkarna igen och hon fick komma och höja till 16. I samband med detta blev vi flyttade från övervakningsrummet till förlossningen om att ifall något skulle hända och för att jag skulle ha tillgång till gasen, vilken jag tyckte kändes överflödig och struntade i att ens prova. Klockan 4 somnade jag igen. Sen sov jag med droppet på 16 och några värktabletter.

När jag vaknade igen vid 7-8 kände jag mig piggare. Tänkte att vi kanske fick åka hem ändå, gött! Tolv  timmar efter första kortisonsprutan fick magen en till. Detta var prio ett, att stanna upp förloppet tillräckligt länge för att han skulle få båda sina kortisonsprutor för lungutvecklingen. Dessutom var det viktigt att "stressa" honom genom att jag hade värkarbete i ett dygn, det skulle göra honom mer tålig sades det. Klockan 9 på morgonen fick jag så andra sprutan och i samband med denna sänktes droppet till 8 igen. Ganska snart blev värkarna regelbundna igen och vi tryckte på bm. Hon höjde droppet till 16 för sista gången meddelade hon. Jag fick ångest och började förstå att detta verkligen var the real deal.

Vid hyfsat gott mod än.

Klockan 12 kom personal in från neonatal med en bildpärm. Kvinnan bläddrade i pärmen, visade bilder och berättade vad som skulle kunna bli aktuellt för just vår skrutt. När hon hade gått började jag stortjuta. Ville inte alls vara med om detta, jag var inte beredd på att föda barn och verkligen inte en för tidig skrutt som behövde vård.
Det var verkligen skithemskt just då. Vi kramades en lång stund och jag bestämde mig för att skärpa till mig, vad annars kunde jag göra? Sedan skickade jag ett sms till Malin och skrev vad som var på väg att hända samt att jag behövde lite peppande ord. Malle ringde upp och till slut kunde vi garva åt att det åtminstone inte fanns en chans i helvetet att räkan skulle komma på min 30-årsdag (den 22:e maj) som jag oroat mig för innan.

(Pierre stack även i denna veva iväg och köpte lunch. Och inte vilken lunch som helst utan; kebab med VITLÖKssås. Allvar! Hur smart är det att på sin sambos ev. förlossningsdag, när man alltså förväntas stå 10 cm från hennes fejs och heja på, trycka i sig vitlöksdressing?!? Jag är fan fortfarande lite smålack för det...)

Klockan 14 kom bm igen och sänkte droppet till 8. Om värkarna tilltog nu igen så var det inte lönt att hålla tillbaka längre var beskedet jag fick. Inom en timme hade värkarna blivit regelbunda igen. Sen är allt ett blurr.

Någonstans mellan 15 och 17 stängdes droppet av helt. 17.10 gick mitt vatten. Jag låg på sängen och kände att de där flytningarna verkligen var riktigt jävla dryga nu. Det kom mer och mer och mer ... och mer! Bm trodde först inte mig men efter en närmare titt var det inga tvivel. Gasen åkte på och bm bekräftade att jag var 4 cm öppen. Jag ringde hem till mamma och pappa som hade kalas för mamma och informerade om att det var på G. Innan jag skulle lägga på sa de att brorsan gärna ville prata med mig. Jag försökte förklara att det var liiite "bad timing" just då, eftersom jag liksom höll på att föda, men det insisterades på att Tobbe skulle få luren. Visst. Han frågade hur det var och berättade sedan att han ska bli PAPPA. Min lillebror! Shit! Jag ska alltså bli faster! Jaha, det var ju bara att gratulera och Tobbe gratulerade tillbaka, haha. Mamma och pappa höll nästan på att DÖ av chock denna afton har det senare återberättats. Det lär bli ett kalas alla sent kommer att glömma iaf.

Under den här tiden kändes faktiskt allt helt ok, gasen tog inte bort mina värkar men definitivt min oro. Det var absolut hanterbart och helt ok. Pierre säger att jag t.o.m sov under den här tiden.
Sen gick allt i 190. Jag har ingen som helst tidsuppfattning eller koll på vad klockan var i de olika skedena. Det gick kanske en timme när jag plötsligt kände hur värkarna ändrade karaktär. Med ett krampaktigt grepp om gasen hojtade jag till bm att: - "Nu känns det annorlunda!". Hon gjorde en snabbkoll och fann att jag var 8 cm öppen. Sen minns varken jag eller Pierre riktigt vad som hände. Antar att jag bara andades genom värkarna medan Pierre höll ställningarna.

Hehehe, vid jävligt gott mod med bästa vännen i handen.

Pierre minns däremot att 19.10 var jag 10 cm öppen och krystvärkarna satte in. 37 minuter senare ville jag först DÖ och sen GÅ HEM enligt min sambo. Och här ska jag vara brutalt ärlig - det gör så jävla ont att du tror att du ska dö och svimma när du krystar. Impulserna går inte att stå emot. Bm tjatar, Pierre tjatar, ALLA tjatar om att du måste TA I och krysta krysta krysta. De skriker: "En till klarar du! Kom igen! Släpp inte ut luften. Tryck neråt, neråt, som när du ska gå på toa!!!".

Det här är fan inte alls som att gå på toa!!!, har man lust att skrika tillbaka men det kan man inte. Man kan vifta och gestikulera och vråla som en urkvinna och möjligtvis skrika: GAAAAS!!.
Pierre var dödsdryg. Han tjatade mest av alla. Tog över hela bm's roll och tjatade om att jag klarade en till och en till och en till. Minns att jag ville skalla honom och skrika: -"Hur fhhhaaaan vet du det!??" men jag sa inget. Jag tittade inte ens. Brillorna var av och gasen gjorde sitt för att grumla synen. Pierre peppade och peppade och peppade, det kändes som en evighet och alla sa att han SNART var ute. Till slut började jag bröla att de ljög. (Nu undrar ni kanske varför jag skrev att Pierre var en klippa genom hela förlossningen för något inlägg sedan. Men jag skriver om hur jag upplevde det DÅ i den här berättelsen. han var ju i själva verket svingrym och imponerade på alla men jag hade ändock lust att skalla honom. Jag hade lust att skalla alla.)
Lille W var svår att få ut. Han satt där han satt. Pierre kunde se håret på honom när jag krystade för kung och fosterland men sen försvann han in igen. Till slut avtog både mina krafter och värkar och värkstimulerande sattes in. Men han kom ändå inte ut. BM ringde in en annan BM som kom in enbart för att hänga på min mage. Det var INTE bekvämt vill jag lova. Man tar i så att man håller på att dö samtidigt som någon hängtrycker på din mage så att det känns som att du är med i värsta wrestlingmatchen. I örat har man dessutom vitlöks-Pierre som glatt berättar att man kan krysta igen och igen och igen och igen.

Jag trodde jag skulle svimma. Men det gjorde jag tyvärr inte. En liten stund senare kände jag ett nålstick i de nedre regionerna och hörde lite tisseltassel från bm + bm + undersköterska mellan mina ben. Oh no, hann jag tänka innan jag kände klippet. Men det fanns varken ork eller motstånd kvar att protestera. Och tur var ju det för några krystvärkar senare låg han på min mage.

Känslan av att krysta ut kroppen var obeskrivligt skön, jag rabblade hysteriskt: "Är han ute, är han ute, är han ute?!?!?" Pierre berättade att han låg på min mage, jag tittade ner och fattade ingenting. Det låg en grå massa på min mage, det var det enda jag såg med min grumliga blick. Klockan stannade på 20.32. De tog honom direkt men jag hann höra ett litet gnyende innan han och Pierre lämnade rummet.
Kvar låg jag förvirrad och matt och tänkte att barnmorskan måste skämta när hon snackade om att moderkakan skulle ut. Det hade man ju hunnit glömma. Men det gick ändå ganska lätt. Den var ute på en 10 min med hjälp av en spruta i låret och lite ryck i navelsträngen. Och nej, jag ville INTE se den. Den såg iaf fin och hel ut och barnmorskan konstaterade glatt att det nu var dags att sy. Jaehapp. Hon tipsade mig att använda gasen igen som bedövning om jag ville och sen började hon tråckla. Och här kommer det mest pinsamma med hela denna förlossning. Under tiden hon broderar loss, börjar jag (hög på lustgas) ifrågasätta hennes sykunskaper. BM lovar dyrt och heligt att hon är väldigt nogrann varpå jag kontrar med; "Ja, själv virkar jag ju. Så jag uppskattar verkligen ett gott handarbete." Hahahaha. Va fan?!
BM höll iaf god min och förklarade än en gång att hon var ytterst nogrann och att det endast handlade om ynka 2 cm som måste sys. (Och även om jag inte trodde henne då kan jag nu bekräfta att hon inte ljög. Japp - jag kollade i en spegel i helgen. Det var inte i närheten ens av de scenarion jag målat upp i skallen. Såg fint ut)
Under tiden jag blev sydd kom Pierre och en kvinna in med Wilmer i famnen och visade honom snabbt för mig igen. Pierre var t.o.m. GLADARE än en speleman på Sjöbo marknad och jag förbannade ännu en gång lustgasen+avsaknaden av mina brillor som fuckade upp synfältet. Men liite mer hann jag urskilja den här gången iaf innan de skyndade ut igen. Första gången jag verkligen såg hur han såg ut var när Pierre lite senare skickade mig den här bilden:

Sen fick jag värktabletter och duscha och försöka kissa (inte ball) och vila en stund innan en sköterska kom och körde in mig i rullstol till neonatal där jag äntligen fick se räkan ordentligt.

Vid monitorn serverades vi sedan den berömda fikan och strax därefter körde Pierre mig till övernattningsrummet där jag fick spendera natten med en nyförlöst kvinna och hennes gallskrikande barn (som skrek non stop från 00.00-03.30). Tidigt på morgonen dök Pierre upp igen och hämtade mig i rullstol så att vi kunde önska vår son en god morgon.

Bästa känslan i världen att äntligen få honom mot min hud ♥

The end!