Livet på neo

... är för det mesta ganska ok. Eller snarare; det är vad man gör det till. Jag har väl egentligen bara haft en ordentligt dip här inne förra fredagen då Wilmer också dippade. Och det är ju lite så det är, så länge han mår bra mår jag bra.
Detta är ju dessutom vårt första barn, så vi har ingen riktig koll på hur det ska vara och kännas när man blivit en familj. Många har "varnat" för hur låst man kommer att vara och ALDRIG ha tid till någonting. Shit, tänkte man ... det här kommer att bli tufft. Men så hamnade man här istället, 7 veckor för tidigt, på neo i ett rum på 12 kvm med en liiiiten räka som måste ammas, sondas, pumpas till, bytas på, tas temp på, vägas, solas och Gud vet allt.
Han kan aldrig vara ensam, man kan inte ta med honom utanför dörrarna. Ska han upp i famnen eller bytas på måste monitorn sättas på stand by och tre elektroder och en fotsensor kopplas bort. VARENDA gång. Vill vi äta tillsammans måste vi sitta på rummet eller koppla loss en liten monitor som vi lägger under plastvagnen samt dra ut sladden till värmebädden och rulla iväg de 30 meterna till allrummet medan bädden signalerar med rytmiska pip om att den behöver ström för att förse vår son med värme. *pip pip pip* Påminner oss som en fotboja om skruttens utsatthet och vår begränsade frihet.
Klockan 20 släcks lamporna ner och allt är ÄNNU tystare än vad det är på dagen. Vi som bor här i de fyra familjerummen hälsar lågmält på varandra och inspekterar varandras minibebisar på väg till och från allrummet eller mjölkkylen. Med jämna mellanrum hörs ett syrsliknande läte som ljuder om och om igen tills någon stänger av det. Det är när någon från rummen signalerar till barnmorskorna. Oftast betyder det MAT. För mat ska fågeloungarna ha var 3:e timme. Det ska ammas, sondas, pumpas och bytas under dessa tre timmar. Helst ska man hinna äta något själv också och koppla ur och koppla in sparven till monitorn i tid och otid.
Ibland kommer de nya par till avdelningen, de känner man oftast igen på de rödgråtna ögonen och snyftande ljuden. Ibland hittar man dem i ett nersläckt allrum med skjutdörren igendragen, delandes på soffan, tomt stirrande på någon talk show som dumburken erbjuder för tillfället. "Deras barn blir opererat", berättar Pierre när de försvunnit ut. Då snörps halsen åt lite och blickarna söker sig genast ner i plastlådan som för att verkligen få bevis på att det inte är vår skrutt som blir opererad. Man måste övertyga hjärtat också, inte bara den logiska hjärnan.
Ibland ljuder larmet. Det är HEMSKT. Alla föräldrar får skräck i ögonen och vänder sig mot plastvagen eller springer mot rummet med panik i blicken som strålar ut: "ÄR DET VI!??" Jag tackar gud för att det INTE varit vi.

MEN idag är också en väldigt bra dag. Wilmer ammade hela 80 ml totalt under dygnet (dvs. 60 ml över gränser för att få åka hem) och vi skulle egentligen kunna få åka hem idag om det inte vore för att hemsjukvården är fullt upptagna och inte har tid förrän på måndag. Så måndag morgon får vi åka hem. OM det inte händer något oväntat. Jag kommer att få låna med mig pumpen hem och vi får sprutor, sondslangar, saltlösning, sondtejp - ja allt som behövs med oss hem. Vitaminerna han behöver får vi själv betala och hämta ut på recept och hjälp hemma får vi 3 ggr i veckan av hemvårdspersonalen. Det betonas även att vi INTE är utskrivna förrän hemvården är över. Och hemvården är över så fort W inte behöver sondas längre.

Förstår ni att vi kanske kommer att sova i vår EGEN säng på måndag?? Slippa sjukhussäng för första gången på 2.5 veckor. Alla TRE. Inga syrsor som surrar. Inga larm som tjuter. Ingen personal som knackar och stövlar in i rummet i tid och otid. Vi kan köra BARNVAGN alla TRE. Jag kan äntligen få landa efter den där fredagskvällen vi körde in för lite molvärk. Den där fredagskvällen för en hel livstid sedan.

Underbart.