Tankar

Idag så jag Den sköra tråden. Jag grät såklart men en gnällig W gjorde att jag inte riktigt greppade det hela ändå. Jobbigast var att se lilla Elias, född v. 29. Han var väldigt lik Wilmer och det såg inte ut att skilja mycket i storlek heller. Usch usch usch. Små små liv. Tvillingarna fick mig att tänka på våra vänner på neonatal. Tänk att de gått igenom samma sak. Det måste vara så oerhört svårt att sörja och glädjas samtidigt. Känna skuld för att man är glad och känna skuld för att man sörjer. Skifta mellan så oerhört stora känslor.
Vi har inte hunnit träffas sedan vi blev utskrivna. Vi skickade sms igår men de har inte svarat. Jag blir så rädd att något ska ha hänt deras lille S. Hemska tankar om RS-virus dyker upp i huvudet och jag får dåligt samvete för att jag skickade en bild på en skrattande W. Förhoppningsvis lever de ett vanligt stressigt och förvirrat småbarnsliv och bara har glömt att svara.

Tänk att han verkligen var så liten. Det känns mest bara som en konstig dröm nu. Vi har verkligen haft en otrolig tur att W klarat sig så fint. Otroligt.
Jag hatar bara att jag har en enorm rädsla för att eventuellt bli gravid igen. Vad finns det för garantier att jag inte föder ÄNNU tidigare nästa gång? Läkaren på neo tyckte det var JÄTTEbra att man inte vet vad det beror på att förlossningen gick igång så pass tidigt. Jag tycker tvärtom att det är jobbigt som fan. Hade det varit en infektion eller ngt man kunnat åtgärda skulle man ju kanske ha kunnat stoppa upp det, nu verkar det ju bara som att min kropp ville ha ut honom. Bara sådär. Dessutom tycker jag att man ENBART hör om mammor som fött FLERA barn för tidigt. Skit samma, det är ju, såklart, inte aktuellt nu ändå men man kan ju inte låta bli att fundera...

Knapp skillnad ...