Nu får det vara nog!

Nä, jag har inte slängt Wilmer i soporna. Utan istället insåg jag att jag var omänskligt trött och lättirriterad och att det kanske inte vore helt fel att kolla upp den där halsen som nu alltså har jävlats i ... tam tam tam ... FYRA veckor. Yeey.
Ringde min vårdcentral i morse, åtta samtal före. Tog bara 43 min. Sjukt. Men jaja, får väl skylla mig själv också lite som ringer på en måndag. Jag fick iaf tid 16.15 och har nyss kommit hem. Fick tydligen samma snubbe som kollade min rygg i samband med graviditeten. Han är verkligen sjukt trevlig. Så skönt att slippa någon drygjävel och istället få en glad dansk som besviket frågar varför jag inte tog med mig "bebisen". Haha. Det var för övrigt grymt skönt att inte behöva släpa sig dit med foglossning, bäckenlåsning och ischiasnerv i kläm. Fick hemska flashbacks när jag gick förbi sjukgymnasterna. Blä.

Jaja, det kunde iaf konstateras att det var svullet, rött och fullt av beläggningar så han skrev snabbt och lätt ut en fjortondagarskur Amimox istället. Nu MÅSTE jag bara få mer energi. Känns som om jag bara vill lägga mig under sängen och dö ungefär.

På vägen hem svängde jag även in om lokala postuthämntningskontoret för att hämta ut en plansch jag beställt. Trodde jag iaf. Men icke! Istället fann jag en födelsedagspresent från brorsan och Jennifer! (Jag fyllde alltså år i maj, precis som han och ingen av oss har pallat ge varandra present. Förrän nu dårå :-) Det är fan inte fel att få en present en mulen höstdag på väg hem från doktorn vill jag lova. I asken låg ett halsband med texten WILMER. Jättefint!

 

Nu ska det fixas käk. Hej.