Kalendern

Vi kör en till då:

Berätta om någon som du saknar.

Det finns flera jag saknar, vissa vid liv, vissa inte. Ibland rör det sig om själva relationen snarare än personen. Personen kanske finns kvar men vi har inte samma relation.

Men jag tror nog att den jag saknar och framför allt HAR saknat väldigt mycket är min farmor. Nu var det ju över tio år sedan hon gick bort så jag har förlikat mig med tanken.

Min farmor och jag hade en väldigt speciell relation. Vi var kanske inte särskilt förtroliga mot varandra och långt ifrån sådana där "bästisar" som vissa kan vara med släktingar. Men hon SÅG mig. Hon gjorde verkligen det. Svårt att förklara men hon hade liksom den där tiden till att verkligen sätta sig ner och lyssna på allt jag tjattrade ur mig. Hon bjöd alltid på kakor och supergoda plättar som hon alltid sockrade mellan varje lager. Hon gjorde de godaste bullarna med glasyr på och någon mandelmasse-fyllning som smakade så gott att jag log varenda gång. Bullar jag hade kunnat leva på. Hon spelade "Hej knekt" och "Dynastin" med mig och i en avlång portmonnä plockade hon fram massvis med 10-öringar som vi kunde spela om. Oftast lämnade man tillbaka alla pengar när det var slut, så att vi kunde spela igen.

När jag ringde till henne började hon alltid samtalen med "Vad har du på hjärtat?" i en sån där glad och uppriktigt brydd ton som verkligen fick en att släppa alla "tänkomjagringerochstörochhonbaratyckerattjagärjobbig"-tankar.

Hemma hos farmor lärde jag mig att läsa. Jag fick megapanik på sommarlovet innan ettan och inbillade mig att alla redan kunde läsa när man började skolan. Mamma och pappa skrattade väl mest åt det och försäkrade mig om att det just var därför man började skolan - för att bl.a. lära sig att läsa. Jag köpte det IKKE. Och en sak ska man veta om mig som barn - jag var E.N.V.I.S. utav sällan skådat slag. Men då minns jag att farmor satt med mig och tragglade med en dagstidning som läromaterial. Och nog fan kunde jag läsa när jag började ettan.

Jag hade kunnat berätta hur många minnen som helst - om vinden som var så mystisk, om jordbävningen som fick rutorna att skallra i verandan, om husvagnsövernattningarna på farmors tomt då åskan ljöd och vi alla höll på att dö av skräck när vi nästan krockade med farmor (iklädd vit nattsärk) medan vi smög oss in i huset för att sova men också om sorgen att se någon älskad bli gammal och tyna bort.

Jag kan inte säga så mycket om farmor som person, jag var lite för ung och det var lite för längesedan. Det jag dock minns så klart och tydligt är att hon fick mig att känna mig som den allra viktigaste och bästa personen i hela världen. Och, det mina vänner, är det ytterst få som lyckats med.