Fan

Jävla skit. Min(a) tillfälliga nemesis gjorde mig en tjänst. Ni förstår att vi ska få bredband i bygget. Tydligen innebär detta sporadiskt borrande från kl 8 på morgonen fram tills 16-snåret. Det innebär således att samtliga av barnets vilor störs. Scenario:
Efter dansande, lekande, sjungande, busande och matande börjar sonen äntligen bli rejält gnällig. Du får in det perfekta viloögonblicket. Sådana uppenbarar sig inte så ofta längre ska ni veta. Du lägger honom och hör till din enorma glädje att han somnar på studs. Du high fivear luften och tassar iväg och trycker igång en kopp Nespresso. Du planterar röven i soffan, letar upp minst gräsliga tv-program och ska precis toucha koppen mot dina läppar. DÅ: BRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRR. Följt av hjärtskärande gallskrik. W vaknar alltså inte bara utan blir SKITskraj.
Detta har gett mig ett fullt legitimt skäl att glo surt och skita i att hälsa på byggmännen. Kunde mina ögon tala hade de iskallt deklarerat: "Jag hoppas att du dör. Typ nu." varje gång jag möter en man med dammiga kläder i trapphuset.
Men så var det en eftermiddag i tisdags. Då det ringde på dörren. Jag öppnade och fann till min stora irritation Mr. Nemesis (=byggman) stå där i dörrhålet med damm och allt. Jag blängde lite frågade innan han sträckte fram handen, dinglade med min nyckelknippa och undrade om den var min. Fan. Den satt visst kvar i låset. Jag mumlade ett generat tack och stängde dörren illa kvickt. Så nu måste jag typ vara trevlig, vem fan ska jag nu blänga på?! Men å andra sidan så var det fan hans fel att jag var så trött att jag glömde nycklarna i låset. När jag tänker efter borde jag hata honom ännu mer nu. Kunde fan blivit rånad och allt. I själva verket hade han nog SNOTT nycklarna. Japp. Still hate you. Borrjävlahelvetesgubbjävlar. Så. Hej.


- Posted using BlogPress from my iPhone