Efter en lång dag med BVC-besök (vikt+mammasamtal), trevlig fika med Micke och Cindy från föräldragruppen och lite shopping på Triangeln var W och jag hemma igen efter 7 timmar ... vadå trött. Men så helt plötsligt, från ingenstans smilar sonen upp sig!! Avfyrade det ena skrattleendet efter det andra mot oss. Jag vart helt i chocktillstånd och förväntade mig en kaskadspya när som helst. "Han kanske mår dåligt? Det är nog bara en grimas. Vad är det med honom!?" Haha, skoja man är skadad efter nästan 3 månader utan leende. Plötsligt blev jag ultrapigg med ljusets hastighet. Underbart! SOM jag behövde detta nu när P ska iväg till Norge och jobba i 4 dagar, och, viktigast av allt; nu har vi bildbevis! När han börjar bli pestig så är det bara att titta på bilderna och komma ihåg att han faktiskt KAN vara himla söt också.
BVC-besöket gick bra förutom att W gallskrek halva samtalet igenom men det gjorde inte så mycket när vågen stannade på 4280 g (!) Tjucke Wilmer :-) Han är nu uppe på andra kurvan från botten när det gäller hans faktiska ålder och nästan lite över mittkurvan om man tar hänsyn till hans 7 minusveckor.
Det är så skönt att gång på gång få höra att det inte kunnat vara bättre och att han är så duktig och perfekt (sånt som de säger till alla, men ändå ;-) Nu lyckades han ju även vara vaken en bra stund så att hon kunde se att han fixerar och följer en med blicken samt att han ingående spanade in mobilen ovanför skötbordet.
Vi pratade om hur jag mådde idag och återigen kom tiden på neo upp och hur plötsligt W kom till världen. Jag berättade att jag tänkte spana in dokumentären (som jag tipsade om nedan) i veckan och bara gråta ut lite. Jag har egentligen bara haft EN storbölsdag sedan han kom (dagen när han slutade andas i omgångar, blev kall och monitorn larmade om och om igen när jag satt ensam med honom på rummet) så det kan nog vara nyttigt och förvisso jobbigt att titta. Jag har blivit varnad av er att ladda upp med näsdukar och att allt inte slutar lyckligt men jag tror nog att det kan vara bra att titta ändå.
Hon hade också sett den och gråtit floder men tyckte väl att det lät som en sund inställning; att vara förberedd på att det kan komma mkt känslor i efterhand och att se det som något "normalt". Hon berättade även att både hon, kurator och psykolog fanns till hands på BVC om jag kände att jag behövde prata av mig, oavsett vad det gällde och hur långt efteråt eventuella känslor må komma.
Jag kan verkligen inte nog rekommendera Capio Cityklinikens BVC, känner mig alltid glad, nöjd och hörd varje gång jag går därifrån.
Nog med svammel. Later!
