I veckan som gick testades både nya pipptröjan, nya gåbilen och nya rätter. Låter honom äta lite av vår mat till middagen varje kväll numera. Såvida det inte är ngt jättekryddat då vill säga, då kan det bli lite pasta eller ngt annat mildare. Funkar väl helt ok. Tror jag iaf. I vanlig ordning.
 |
| Posering |
 |
| Att gå loss på tutan är höjden av lycka ungefär |
 |
| Ska ´ru me ellor? |
 |
| Korv stroganoff avsmakas med ngt pilemarisk min |
Fick en liten tankeställare när jag var på öppna förskolan i måndags. När man skriver in sig ska man skriva ålder på barnet också och eftersom jag kom direkt efter en annan mamma noterade jag att hennes son också var nio månader. Bara typ dubbelt så stor. Och kunde gå perfekt genom att bara hålla i sin mammas finger. Och pekade på Wilmer och sa: "
Titta där!".
Dopad unge eller??? Va fan. Wilmer öppnar på sin höjd munnen när man kör över kullerstenar och tjuter aaaaaööööööööööööööööööööaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa. Tydligen låter det roligt. Ok, han kan tuta med sin bil och dansar faktiskt på beställning när man ber honom, utan musik, men thats all.
Borde man dra på med övningar? Än så länge tjatar vi inte mer än om mamma och pappa och om han kan vinka (och dansa dårå) och lite, alldeles nyligen, om lampan. Det ska ju inte bli för tjatigt heller och han är ju mycket mer inriktad på det rent motoriska än det verbala. Han kan numera få upp våra lådor och skåpsdörrar på tv-bänken (trots att de saknar knoppar). Kul. Nej. Inte särskilt. Det kan sääääkert inte den dopade ungen. Han kan väl bara montera ihop bänken efter en IKEA-ritning.