Sumo på föräldrakurs

Jaha. Idag var vi minsann på föräldrakurs hos min BM. Det var ... överraskande intressant får jag väl säga. Nyttig information och jag känner mig faktiskt redan lugnare inför en framtida förlossning. Blev nästan lite sugen på att föda och se hur man klarar av utmaningen. Jag tycker väldigt mycket om när förlossningen liknas vid ett maratonlopp för kroppen. Jag tycker om fysiska utmaningar. Däremot är jag inte särskilt förtjust i smärta. Men så länge man vet att man inte dör av det och att det inte är farligt så borde det ju gå. Positiv smärta känns dock så otroligt motsägelsefullt. Ingen aning om hur man kommer att reagera. Det jag VERKLIGEN inte vill är att drabbas av panik iaf. Det är jag rädd för. Att jag bara ska låsa mig och streta emot för allt vad jag är värd. man ska ju anamma den där smärtan, bara flyta med och "gå in i sig själv". Det kommer säkerligen inte vara särskilt lätt om man får ångest och megapanik. Det gäller nog mest bara att tänka på snubben i magen då. Han bestämmer och han ska ut. Blir nog bra det där.

Är mer rädd för tiden efteråt och hur man ska känna för sitt barn. Kommer nog att bli en jävligt tuff tid. Mjölkmaskin. Ont att gå på toa. Ont att amma. Men de lär väl också komma på köpet, de där moderskänslorna. Hoppas jag.

Idag gick vi även in i v.33 och jag känner mig, inte helt oväntat, större än någonsin. Vilket jag ju också är. D´oh! Gick och tittade i affärer efter kursen. Ville hitta något fint till babyshowern. Lycka till ungefär. Stod och halvlipade i provhytten innan jag tog mig samman. Jag känner mig som en tunna. En cylinder. En sjöko. Jag försökte ta lite bilder och se glad ut. På bilderna tycker jag att jag ser fin ut men i verkligheten vill jag typ klökas av min spegelbild. Vet inte om det är SUPERsnälla speglar och SUPERsnäll kamera eller om min syn är totalt snedvriden. Magen älskar jag. Men allt det där andra extra som bara ökar för varje vecka på min kropp gör mig frustrerad. Har lust att ställa in hela babyshowern och inte träffa en levande själ förrän efter förlossningen. Det är jobbigt. Och larvigt. Och jag skäms för att jag bryr mig så här mycket och tycker att det är så pass jobbigt. Vissa dagar är katastrof. Idag är en sån. Andra dagar kan jag känna mig fin. Så detta är inget allmängiltigt tillstånd. Det är hur jag känner idag. Och vill man inte läsa det eller tycker jag är dum i skallen så läs inte och tyck vad fan ni vill. Men jag tänker inte censurera mina känslor och tankar. Även om de kan tyckas larviga.

Nu ska jag äta lunch och bli ännu tjockare. TJOHO!