Jag är lite disträ. Man lever i sin bubbla som inte ens är som en vanlig, nog så jobbig, "oj nu blev vi visst familj"-bubbla utan med extraknorren att man "måste" oroa sig lite extra över tunnisen. Jag balanserar på den där jobbiga gränsen mellan skuldkänslor för att man är för överbeskyddande kontra för obrydd. Jag hade en tanke om hur min inställning skulle vara till mitt normalstora nyfödda barn. Jag skulle ta det piano. Och det är jag ganska övertygad om att jag hade gjort också. Men nu, nu, har man ingen aning.
Olika råd från olika bm fick man hela tiden. -Han ska vara mycket uppe på bröstet. Han ligger egentligen i livmodern fortfarande, stör honom inte för mycket, hans djupsömn är oerhört viktig. Han måste amma ofta annars glömmer han. Det tar mycket kraft att amma, det är jobbigt för honom. Proteintillskottet kan göra honom trög i magen och frågan är om det verkligen gör någon större skillnad. Läkarna tycker det är viktigt att ni fortsätter med proteintillskottet. Osv osv osv????? Jaha. Men DÅ är ju allt verkligen SOLKLART.
Jag hade så mycket tankar och idéer om hur allt skulle vara som man nu känner sig snuvad på. Mest snuvad känner jag mig på själva förlossningen. Allt gick ju bra och så men herregud vad mycket skönare det hade varit att föda utan den där extra rädslan och oron man hade.
Jag har nog inte riktigt fattat det här ännu. Vad som egentligen hände. Ska livet bara rulla på nu eller? Det är kanske som de sa, att man inte riktigt förstår förrän han skulle ha varit här. Runt den 12:e maj kanske polleten trillar ner.
Missförstå mig rätt nu, jag älskar vår lille skrutt men ... jag vet inte riktigt hur man ska förhålla sig till allt det här. Det är ... förvirrande.
MEN jag är så oerhört glad och tacksam över att allt (hitintills) gått så bra som det gjort. Att jag kan hålla i vår lilla son och pussa honom varje dag. Även om han är ruskigt liten. ♥
Usch ja, så mycket att bearbeta, det måste ju finnas någon ni kan få prata med, för det tror jag kan hjälpa.
SvaraRaderaVår BM erbjöd oss hjälp med det efter kejsarsnittet, men det var så långt efter så då kändes det lite meningslöst och vi hade bearbetat det genom att prata med alla andra om det.
Men jag kan verkligen förstå hur du känner dig (och ändå inte), med blev det ju inte heller som man hade tänkt sig med Alfred. Och jag kan fortfarande bli ledsen när jag tänker på att INGEN av oss var där när han kom ut, jag var sövd och Fredrik fick vänta på förlossningen. Sen var jag ju helt väck när jag vaknade och fattade verkligen inte mycket och kände ingen direkt glädje... Det tog nästan 4 månader innan poletten föll ner för mig, men vi slapp ju verkligen oron, som måste vara jätte hemsk och jobbig... att aldrig riktigt kunna slappna av...
Men det kommer att bli bättre och han kommer att "muffla" till sig snart, sen kan ni oroa er över vanliga saker istället! ;-) Stooor KRAM
Hej Gumman.
SvaraRaderaFör att vara en "gammal Farmor" som inte varit i er situation så har jag full förståelse för hur du känner just nu. Alla dessa kloka råd kan vara svårt att ta till sig. Men ibland kan det också vara skönt med lite hjälp utifrån. Man behöver inte vara en perfekt föräldrer som vet hur allt ska vara. Man får lov att ha olika känslor om saker och ting. Eftersom allt gick så fort så förstår jag att känslorna måste svänga hit och dit hela tiden.Men en sak vet jag att ni är väldigt medvetna om, och det är att ni har fått värdens finaste lilla kille. Som Leif ofta säger " ALLTING ORDNAR SIG". Och vet du,det gör oftast det. Var glad,ledsen,arg,trött och allt det där,dessa känslor tillhör. Men glöm inte en sak. Vi finns här för er.Var inte rädd för att fråga om hjälp med allt ni vill ha hjälp med. Nu längtar jag efter att få träffa er snart. Kram så länge till er alla.
Gud vad jobbigt det låter med alla olika direktiv. Varför kan de inte bara säga samma? Eller iaf nästan samma.
SvaraRaderaHar ni fått kontakt med någon på sjukhuset att prata med? Det är säkert inte helt dumt.
Ja gud, alla dessa råd. En sak har jag lärt mig och det är att alltid göra det som känns rätt för DIG/ER. En klok BM sa till mig: "Så länge du mår bra så mår din bebis bra" när jag hade kämpat med min amning i tre månader och det ff inte lossnat. Jag bad typ om lov för att få sluta amma på BVC. Bara det är ju helt sjukt.
SvaraRaderaDetta informationssamhälle väller ju över av direktiv från höger till vänster och det är omöjligt att veta vad som är rätt eller fel så gör vad som känns rätt för er och lyssna inte alltför mycket på alla omkring.
Stor kram!
Tack för fina kommentarer! Vi blev erbjudna att prata med kurator när vi var inskrivna och erbjudandet kvartstår även nu. Jag har funderat på det hela men vet inte riktigt VAD jag ska säga. Det är mest tomt och blankt. Jag kan inte riktigt sätta ord på hela upplevelsen och tror att jag först och främst behöver smälta saker och ting på egen hand. Det gick väl helt enkelt lite för fort.
SvaraRaderaSkulle det fortfarande kännas konstigt och förvirrande (mer än för gemene man då alltså) om en månad eller två kommer jag nog att agera. Jag har gått till terapeut tidigare i mitt liv och vet att det kan fungera fantastiskt som ventil och för att få ett utomstående perspektiv när man börjar tvivla på sitt eget förnuft. Än så länge tvivlar jag inte på mitt fönuft (och FAN vad skönt det är) utan är mest lite förvirrad. Känslorna tenderar ju också att bli starkare så fort Wilmer inte går spikrakt uppåt. Jag tror att det hela kommer att reda ut sig i takt med W:s utveckling. Huvudsaken (för mig) är att moderskänslorna finns där. Och de gör dem, med besked :-)
Idag sa även BM att vi skulle försöka skita i att fokusera så mkt på vad han får i sig och försöka "chansa" lite mer. Verkar han nöjd när han har ammat så ska vi låta honom nöja sig med det. Han kommer förmodligen säga till om han blir hungrig innan nästa mål. Och ammar han lite halvkass så ska vi såklart sonda till honom.
Kändes skönt att få "tillåtelse" (precis som du skriver T) att "freestyla" lite mer. Man vågar ju också mer ju större han blir. Överlag kändes allt MYCKET bättre efter hemvårdsbesöket idag. SKÖNT.