*Hur går din tankar om att skaffa syskon?
Jao, de tankarna existerar knappt ens. Jag har inte riktigt hunnit komma så långt om vi säger så. P och jag har varit vettiga nog att inte "förbestämma" hur många barn vi "vill ha". Man får ju känna efter hur det känns helt enkelt och vad man orkar med. Det är verkligen inte omöjligt att W blir ensambarn. Ibland kan jag bli enormt provocerad av människor som tycker det är "synd" om ensambarn. Var det meningen att de skulle komma i kullar så hade de gjort det. Det är väl först och främst upp till mig och P att bestämma. Det är trots allt vi som ska ta hand om kiddon i 20 år framåt.
Sen har det ju förstås också bara gått 5 månader, det är inte heller omöjligt att det känns svinaktuellt om ett år eller fem. Vad vet jag?
Det jag dock tänker på när jag snuddar vid tanken på ett syskon är så klart en rädsla för att detta, rent hypotetiska, syskon ska komma ut ÄNNU tidigare. Jag tog upp det med min barnmorska och hon ryckte i princip på axlarna och menade på att W ju faktiskt inte kom förrän v.33 och då är det ju ingen fara. Hon tillade, efter en något förbannad blick från mig, att jag då kommer att följas upp bättre och få ingå i specialistmödravården samt att det inte är ALLS säkert att nästa barn också föds för tidigt. Dock är ju risken större, tillade hon lite precis som "det förstår du väl?". Sa alltså människan som bara konstaterade att min mage var "lite spänd" samma dag som mina värkar drog igång. Med andra ord känner jag mig varken jätteövertygad, lugnad eller ens hörd. Skönt att jag inte kommer ha henne som barnmorska igen iaf.
Sidospår - MEN jag har alltså inga tankar på syskon. Vi är väldigt nöjda och lyckliga med vad vi har just nu :-)
Två av de sista tjuckisbilderna som togs, exakt 7 dagar innan W ville komma ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar