Tack?

Idag har jag halkat in på en massa bloggar med "bebistyckande". Urk, jag pallar inte riktigt med sånt. Att folk liksom anser sig VETA vad som är rätt och fel. Hur kan man vara så jävla väck att man verkligen tror det?? Bloggar där folk skrivit om sin bebis och man kan läsa dryga jävla kommentarer. Så jävla B.
Om det är NÅGOT man får lära sig som nybliven förälder är att man verkligen inte VET ett skit. Man inbillade ju sig det innan, att nyblivna föräldrar hade stenkoll på vad som var rätt och fel. HELT FEL. Den förälder som kan komma och säga att det var piece of cake och självklart hur man hanterade sin unge i början kan ju bara gå och kamma sig (som min arbetskamrat från Sjöbo hade sagt). Att då sen, när man lärt känna sitt EGET barn, sitta och kräka ur sig en massa "sanningar" till nyblivna föräldrar är bara stendumt. Klart man kan ge tips och förslag men FHAN inte sitta där på sina höga hästar. Folk som inte har barn får gärna tro, tycka och tänka vad fan de vill. Då kan man bara le lite i mjugg och tänka "din tid kommer". Men när MORSOR och FÖRÄLDRAR sitter där och snackar skit då vill jag fan nästan gråta. Usch vad jag HATAR sådan brist på insikt och framför allt omfattande guldfiskminne.

Gick in på en blogg en gång där skribenten ifråga berättade om hur snäll hennes son var och att allt funkade jättebra just då. Det är ju svinbra liksom. Mindre svinbra var kommentaren: "Man får de barn man förtjänar", av en dum människa. Alltså va?? Alltså, verkligen - VA ...?? Denna person hade alltså själv barn. Det gör mig oerhört rädd. Jag hoppas än idag att det var ett skämt.

Lika dumt är det när folk som har barn (och barnbarn) sitter och himlar med ögonen när barn skriker. Hur tänker man då? Eller man tänker ju givetvis inte alls. Bara för att man har gått igenom samma sak har man då rätten att sitta och vara dryg då? Om NÅGOT borde man ju förstå och komma ihåg känslan av att sitta svettig med ett illvrålande barn.
Missförstå mig rätt nu - barn som sitter och sparkar en 756 ggr i stolsryggen kan vem som helst vilja kasta ut genom närmsta fönster och den som har velat strypa W allra mest när han panikbölar är definitivt jag. Man behöver liksom inte GILLA att barn skriker men man behöver ju fan inte vara dryg heller. Den som avskyr barnskriken allra, allra mest är föräldern själv, alla ggr.
Vad hände med medkänslan? Omtanken? Empatin? Skäms ta mig fan på er som sitter och blänger elakt. Om ni inte kommer på någon annan jävla anledning att låta bli att glo surt så har ni fan själv varit barn en gång i tid. Alla. Lika böliga, röda och bajsluktande. Kom ihåg det.

Med det sagt vill jag tacka för att ni som läser denna blogg ALDRIG har kommit med en sådan kommentar. Det gör mig jävligt glad. Ska ni veta. Ni verkar vettiga ... antingen det eller så är det för tidskrävande att försöka få Blogger att godkänna en kommentar ;-)