Ibland

- inte särskilt ofta ... men ibland slår det mig med full kraft hur liten du var. Ibland tillåter jag mig att bli lite mesig och gråtmild. Ibland snörps hjärtat åt lite när jag ser att dina armar var smalare än snuttefiltens. Ibland kommer jag ihåg känslan av att knappt våga röra dig. Ibland minns jag de där sladdarna som jag hatade. Och den där slangen i din näsa. 

Inte ofta - men ibland.

Ibland minns jag lyckan över att äntligen få ta med dig hem.

Ibland tänker jag på hur vi kämpade med att få dig att växa och bli stor. På hur lång tid det tog innan du ens kunde fylla ut den minsta klädstorleken.

Ibland tänker jag på alla de stunder jag kämpade med att få någon sorts respons från dig. Och ibland tänker jag på hur glad jag blir över att du verkligen hörde alla "Imse vimse spindel" jag rabblade. Att du alltid skiner upp som en sol när jag börjar sjunga just den.

Och ibland plockar jag fram de där allra första kläderna som ser ut att tillhöra en docka.

Och mer än ibland tänker jag på vilken tur vi haft som fått just dig till vår son. På hur du kämpat upp dig till en rekorderlig 7-månaderssnubbe och hur fantastiskt galen du ser ut medans du sidledshoppar i din gåstol med fäktande armar och skriiiiker allt vad du pallar.

Jag tänker på hur du imorse ålade dig ända ut till köket, hur du bara några timmar senare lyckades landa i vasken på öppna förskolan och minen du klämde av när du fick suga på en päronskrutt ikväll.

Och ibland tänker jag att det är tur att du kom sådär fort och alldeles för tidigt. För du blev ju alldeles perfekt.

Och ibland blir jag alldeles sådär löjligt lycklig över att du finns.

Men det behöver ni ju inte berätta för någon.

Hej.