Jo

jag lever. Är bara så infernaliskt TRÖTT. Tror jag hamnat i någon slags höstdepression. Jag och alla andra iofs men ändå, knappt man kommer upp om morgnarna. Tyvärr har ju inte min son direkt samma känsla utan snarare tvärtom... knappt han kommer i säng om dagarna.
Jag får sova, det får jag så det kan jag inte heller klaga på. Vet inte vad det är, bara allmänt less på det mesta. Sjukt jävla trött på att ha ont också. Två månader sedan jag fick nackspärr nu och jag har fortfarande problem, får gå och knäcka ryggen varje vecka. Sen hoppar det fel igen. Känns ok på morgonen men farmåt kvällen molar det i hela skuldran och strålar ut i rygg och arm. Jag vill träna så sjuuukt mkt med enligt kiropraktorn kan jag bara typ köra pilates och sån skit. Inte min grej direkt. I övrigt ska jag försöka slappna av i ryggen. Gärna pendla med armarna medan jag går. Jo tack, försök det med en barnvagn och överenergisk åttamånaderssnubbe om ni kan. Men det går väl över. Lite julpynt hade ju inte skadat. Får ta itu med det. Snart.

I övrigt är det fullt upp. Nya bebisar har inspekteras, doktorbesök har avklarats, fikor och middagar och tripp till Kalmar. Idag har vi varit och hälsat på på jobbet. Blandade känslor må jag säga. Halva arbetsstyrkan har försvunnit, chefen har haft hjärtsvikt och ett nytt boende har öppnats. Känner mig lite utanför och orolig inför framtiden så klart. Jobbet har verkligen varit som ett andra hem med fantastiska kollegor och helt underbar stämning trots stundtals riktigt jobbiga situationer. Känns jobbigt, men självklart kul att hälsa på. På söndag blir det dessutom julbord med samma gäng.

Wilmer är på G iaf, lord vad han är på G. Var på Barnmedicin med honom i måndags för återbesök å Neonatals vägnar. När läkaren frågade om han kunde vända sig höll jag på att börja garva. W avslutade storstilat besöket med att knyta upp farbror doktors skosnören.
Han har ju alltså börjat resa sig nu. Ordentligt. Mot typ allt. Vilket resulterat i ca 10 bulor de senaste dagarna. Helt omöjligt att stoppa alla störtdyk i parketten. Så fort han får vara på golvet kryper han bort till borden och drar sig upp. I gåstolen fäller han stolar, drar sönder brickbordet, rycker i gardinen och, ja, drar i precis ALLT. Enda säkra stället är sittern och i den får han ju spel efter 10 min. För någon dag sedan ställde han sig upp i sängen för första gången och i morse stod han likadant när vi kom in. Gladare än gladast. Det är såklart skitkul men också pissjävlaskitjobbigt. Vi får väl hoppas att det åtminstone genererar lite viktnedgång för den här trötta morsan.

Bild tagen under skrivandets gång ...