Vi lyxar

Ja, vi gör verkligen det. Nej, vi lever inte flådigt med kaviar och champagne. Utan vi lyxar med egentid, eller snarare tillsammans-tid. Förra veckan var vi på Robins ensamma, nästa vecka ska vi på julbord med Malle och Jimmi, veckan efter ska vi på 30-års fest och veckan därpå har Pierre bokat hotell i Köpenhamn så att vi ska få en övernattning ensamma. Ja, sen vet jag att folk säkerligen kan reta sig hur mkt som helst på att jag refererar till tid utan vår son som "LYX". Men det står jag för. Jag tänker inte få dåligt samvete för att jag prioriterar Pierres och mitt förhållande ibland. För det BEHÖVS. Verkligen. Lyxen består i att vi har släkt och vänner som t.o.m. tjatar om att få passa W.
Jag kan tycka det är hur lyxigt som helst att få ta  upp en glad, söt son ur sängen på morgonen och sitta ensam och mysa med honom i soffan, likaså som jag uppskattar ensamtid med P.

Det är tufft att bli familj, skittufft t.o.m. Plötsligt uppstår en OCEAN av ämnen att bråka om, allt från om man verkligen kommit ihåg att hälla vitaminer i vällingen till varför snuttefilten ligger hemma i sängen när man är iväg hos någon. Vem var det egentligen som skulle packa, va?
Tävlingar uppstår i vem som kan stå ut längst med ett "buhuhuhuhuhuhuhuhuhuhu" rungandes i öronen utan att resa sig från soffan. Utfrågningar om hur många ggr man egentligen var uppe under natten och ett febrilt räknande om vem som varit uppe flest ggr är inte heller helt ovanligt. Mest är det jag som tjafsar om allt och inget. Och det är ganska förståeligt. Hela mitt liv har förändrats, från att ha en samordnar-roll med utbildningsansvar för 20-30 tonårskillar med olika etnicitet, som alla ska ses och hälsas på 5 dagar i veckan till, ja, morsa på heltid. Det är konstigt och ändå inte. Det är frustrerande som fan men ändå helmysigt. Jag blir ju såklart inte lika stimulerad som på arbetet, jag ligger och sprallar med benen och säger MAMAMAMAMAMAMAMMAAMA och PAPAPAPAPAPAPPAPAPAPA, smackar med läpparna och munpruttar som underhållning. Jag tittar på Lyxfällan, Nanny Jo och dricker 17 koppar kaffe. Jag går runt i samma jefla butiker varenda dag och kan både H&M:s, Lindex och KappAhls babysortiment utantill. På Triangeln, i city, på Entré och på Caroli. By heart. Jag kollar Tradera 74 ggr i timmen (i ett tappert försök att komma på fler saker vi "behöver") och KAN verkligen inte låta bli att lägga ut löjliga bilder av W på Fejjan. Jag FÖRSÖKER verkligen dämpa mig men ÄNDÅ finns det typ 30 bilder i ett album med den rafflande orginella titeln "Wilmer" (och ännu fler sådana där "spontana" mobiluppladdningar). Jag är iaf liiite mallig över att jag inte lagt till ett hjärta eller skrivit: "Min skatt".
Det här handlar inte om att Wilmer är mitt liv. Punkt. Utan det handlar om att jag behöver stimulans och att 90% av mitt liv består av W just NU. Han är mitt jobb och min fritid. Jag vet inte så mkt annat just nu. Ibörjan var jag sjukt knäckt över att jag kände mig så jäkla värdelös. Jag var van vid att vara på jobb och vara viktig och fixa biffen. Nu fick jag foglossning de luxe, en miniunge i förtid som jag dessutom inte ens kunde amma, sitta fast på sjukan i tre veckor plus vara sjukskrivna i ytterligare en månad.
Det är inte lätt att bli familj. Inbilla er inte något annat. Det tar lite tid att komma på vad det EGENTLIGEN handlar om och hitta en ny balans. Då är det lätt att gnälla och tjata på varandra. Ta ut sin frustration innan man funnit sig i situationen.  Det tar tid att hitta sina nya roller som mamma och pappa och DÄRFÖR behöver man ibland komma iväg och minnas tiden b(efore).W(ilmer). För vi är samma människor i nya roller bara. Det är vi.