Nej

vet ni vad. Ikväll lämnas barnet bort. Vi har dividerat och diskuterat till döds. Farmor och farfar erbjöd sig sedan tidigare men vi sa nej eftersom det skulle bli "mysigt" och andra barn också skulle vara med. Imorse var dock W allt annat än mysig. Efter att ha skrikit 20, 22 och 00 så pass hysteriskt att jag fick ta ut honom från rummet, vagga honom och sjunga några vaggvisor innan han lugnade sig vart man lagom mör. Att han sen börjat tjuta som en galning vid 03.15 var ju inte direkt enligt planerna. För första gången någonsin fick han spendera två timmar i vår säng under natten. Jag tror jag genomgick tre omfattande tandläkarundersökningar, 15 håravtunnande ryck i skalpen, 700 fingrar i näsan, 10 roundkickar i solar plexus samt ett ihållande krafsande på diverse blottad hud på min arma kropp. Tjugo över fem gav jag upp och la honom i sin egen säng igen. 7.20 brölades det igen. Och det var väl ok förutom att han är på ett sådant uruselt humör att det är löjligt. Enbart höga falsettskrik och gnäääääääääääääääääääääääääll.

Vet inte om det är nya tänder på G eller en ny utvecklingsfas som stör honom men SHIT vad mitt tålamod tryter. Efter gröten imorse var det samma jefla tjafs, inget var kul. Och då menar jag inget. P var trött, jag var trött, W var trött men ingen kunde sova. Till slut tog jag en kopp kaffe, bad P klä på gnällot och sen offrade jag mig med 6 km barnvagnspromenad för att P och W skulle få sova.

Väl hemma efter en timme hade P massiv huvudvärk och W vaknade med samma roliga humör som innan. Kunde riktigt se farmför mig hur "mysig" kvällen skulle bli. Efter visst övervägande ringdes ett ångestfyllt samtal till farmor och farfar. Kände att en kväll borta i resesäng med nytt folk, fest och raketer där han behövdes dras upp ur sängen mitt i natten inte kändes helt optimalt för pågasnöret. Inga problem sa de, underbara som de är. Sen kändes allt så mkt bättre att vi omvärderade och bestämde oss för att härda ut. Tog i hand på att inte tjafsa på hela kvällen, oavsett hur gnällig gnällot var, vi ville ju trots allt fira in året som en familj. Ett nytt samtal ringdes för att avstyra det hela. Men efter att ha fått en mindre utskällning av Lotta som tyckte att vi skulle skärpa oss (för fan) och övertygade om att W ändå inte bryr sig om han får fira med oss eller ej och att de ändå bara skulle sitta hemma tre pers och ta det lugnt så omvärderades situationen IGEN.

Och nu sitter jag alltså här och kämpar med mitt samvete. Känner mig kass men tror samtidigt att beslutet är välbehövligt för oss alla tre. Brukar inte mesa med sånt här men just idag känns det lite halvjobbigt, särskilt som man ställde in sig på att ha honom med och de andra kommer att ha sina barn där. Känns som att det kvittar hur man gör, kommer ändå att kännas kass på ett eller annat sätt.


Skit. Också.