Jag väntar

och väntar och vääntar på att få lite respons utöver ett småskeptisk ögonkast och sporadiskt arga blickar då och då från min son. Jag använder min lenaste stämma, ler mitt största leende, tindrar med ögonen (hur fan man nu gör det när man är 30?) och berättar hur fin han är ... i gengäld får jag NADA. Nothing. Eller jo, nyp och rivmärken, mjölkstinna, sötsliskiga, rapar i ansiktet, urin på armen, kräk i urringningen och en hel del illvrål. Det är lite drygt.
Självklart var jag beredd på denna ignorans men det jag inte tog med i beräkningarna var att den skulle förlängas med 2 månader. Det har nu gått (snart) två månader av mammalivet och enligt barnmorskan på BVC kommer det att ta ytterligare 1-2 månader innan man kan förvänta sig svarsleenden. Vi börjar om från noll nu liksom. Jippie.

Vi får väl helt enkelt hoppas att oungen har det sötaste leendet som någonsin skådats när han väl klämmer fram ett.

För inte kan det väl vara MIN charmerande personlighet det är fel på ...?