Jodå

Idag är det myyycket bättre. Pappa P tog natten torsdag till fredag efter att bråkat på City Gross (med dramatiska get-a-ways när Pierre körde iväg med W ut ur affären i ren ilska, samt en envis jävel som minsann inte tänkte be om ursäkt=jag och till slut kastande med bilnycklar så att jag och W fick ut och sitta i bilen allt medan Pjäran vansinnesshoppade bl.a. pyttipanna, som vi redan har två halvfulla paket i frysen av - en lyckad kväll med andra ord, haha) och en del trötthetsböl på kvällskvisten. BARA för att JÄVLAS sov då ungen från 23.00 till 04.40 ... man tackar. På fredagen ryckte farmor och faster in och hämtade upp W 13.30 samtidigt som syrran och mamma kom in till Malmö för ett sista minuten inbokat Mors dag firande. Vi såg matinéföreställningen (så att vi alla kunde hålla oss vakna) av Pirates of the Carribean och åt därefter middag ute. SÅ skönt. Efteråt gick jag hem och mötte upp Pierre och tillsammans åkte vi ut till Oxie för att hämta W.

Trots allt skallande, rivande, nypande och gallskrikande krävs det bara någon timme ifrån sin nemesiss innan man börjar sakna honom. Mycket. Inte löjligt mycket men ändå mycket. Vi är ju daybuddies, min bästa polare under veckodagarna. Dessutom har grabbhalvan börjat göra lite framsteg de senaste dagarna. Inte bara är han grymt stark i nacken och tar varje tillfälle i akt att spana in sina föräldrar utan hemma hos farmor och farfar hade han även lyckats vända sig från mage till rygg (!) Ett annat framsteg är att han nu, när han är på rätt humör, följer mig med blicken när jag pratar med honom. Vänder hela huvudet efter mig. Känns verkligen härligt att äntligen få lite respons :-)

W har även skaffat sig en ny sovstil