Eller så är det mina egna förväntningar på det hela som sabbar det för mig. Jag VILL ju kunna amma. Jag var helt inställd på att jag skulle amma mitt barn tills han blev ca sex månader och sen skulle jag sluta i samband med att vi flyttade in spjälsängen i hans rum. Jo men tjena. Spjälsängen har vi inte ens börjat använda. Den står oanvänd och renbäddad sedan dagen den installerades. I hans rum.
Det blir verkligen aldrig som man tänkt sig. Men det gör väl egentligen inget. Så länge man hittar styrkan att göra det bästa av situationerna som uppstår (vad det nu kan innebära) och lägga alla "om ändå...", "tänk om..." o.s.v. åt sidan och acceptera här och nu istället så går det ju alltid bra ändå. Man ska verkligen bara lyssna till sig själv (såvida man inte är dum i skallen DÅ ska man verkligen lyssna på andra ;-) och stå för sina egna åsikter. Det vet jag ju. Men ja, ni vet, inte alltid lika lätt i praktiken.
Läkaren på neonatal undrade visserligen om amningen men istället för att UTGÅ från att jag ammar frågade hon istället om jag fortfarande kunde hålla produktionen igång. När jag svarade att jag ammade lite varannan gång (och ursäktande la till att han ändå fick ersättning efteråt) sa hon bara "jaja" och menade på att han ändå fick i sig nödvändigt för att stärka immunförsvaret. Skönt att det för en gångs skull inte omedelbart antas att jag ammar.
Pierre hade bara ett morgonmöte på jobbet så han kunde vara med på neo. Efter besöket körde vi till Västra hamnen och tog en fika på Espresso house. Faktiskt första gången vi dristade oss till att ta IN Wilmer när vi fikade och inte bara det; han fick även komma upp ur vagnen en kort stund för lite käk. Wow. Det tog ungefär en minut innan vi hade två tanter bredvid oss som ojade sig över hur liiiten och söt W var. De gissade på att han var tre dagar gammal och ställde alla frågor till mig trots att det var Pierre som höll honom, haha. Dock frågade de INTE om jag ammade honom, puh, haha.
LAGOM mallig lattefarsa :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar