Jaja, de är iaf begagnade ...
 |
| Denna blev min för 110:- inkl frakt. |
måndag 5 december 2011
Fast i träsket
Har gått med i en livsfarlig grupp på Fejjan. Där det bara pumpas ut begagnade Molo, Ej sikke lej och Småfolk-kläder. Jag stör mig sjukt mycket på mig själv som går på den där märkesidiotin. Satt och småskrattade åt folk som köpte svindyra Molo-kläder när jag var gravid. Och nu sitter jag alltså här i skiten åtta månader senare. Fattar inte riktigt vad som hände?? Men det är väl att man suttit liiiite för mkt på Tradera och hängt som gjort att man helt plötsligt bara "måste" ha lite märkeskläder. Sen, visst, han har kommit upp i ålder nu och kan ha kläderna mkt längre och därför vill man ha ngt som håller länge. Men ändå!
Jaja, de är iaf begagnade ...
Jaja, de är iaf begagnade ...
Sånt bla bla-inlägg igen ...
Idag har vi en bra dag här hemma, ojojoj. Ok, lite väl tidigt att ta ut segern kanske ni tycker men den här timmen har gett mig allt jag behöver - en bra start på dagen. Sonen har sovit 13 timmar och har dessutom de senaste nätterna helt enkelt skitigt i att vakna 511 ggr/natt. Känner mig som människa igen! HALLELULJA! Han vaknade ÅTTA idag. Inga panikskrik utan glad och gullig, sänkte 250 ml välling, protesterade inte under påklädning och satt sedan och lekte själv med sina saker i ÖVER fem min!! Sen kröp/ålade han genast bort till soffborden och började med de dagliga konsterna men jag hann liksom dricka mitt kaffe och äta en macka innan. Nu sover han igen, morgonorken är inte direkt överväldigande hos den mannen. fattar inte hur man kan vara trött efter att ha sovit tretton timmar men men ... dumt att klaga.
I övrigt har vi, efter någon veckas kämpande, nått resultat med mackan. Nu äter han nästan en hel macka med god aptit och kan sitta och ta bitar själv att smaska på. Så ett av gröt/välling-målen är ersatt med yoghurt med ex. rivet päron och någon sked katrinplommon samt en macka med smör. Funkar riktigt bra och han verkar väldigt nöjd med att få sitta och plocka och tugga.
Sen har vi ju det där humöret. Det är ju sådär för tillfället. Ungefär på dagen han blev 8 månader började också reservationen mot andra människor än mamma och pappa. Han har fått panikböl både hos mormor och morfar, hemma hos kusinerna och när farmor, farfar och faster hälsade på. Verkligen HYSTERISKA tjut som att han inte får luft. Så nu gäller det att vara lite försiktig. Alltid ha honom vänd mot dörren om det kommer någon så att han kan se själv och vara förberedd. Småtjut när man nyser eller hostar är inte heller ovanligt. Han har helt enkelt kommit in i en sån där känslig period igen. Den som var såååååå rolig sist. Men men, det hör ju till och är inget konstigt. Så länge han inte vaknar 5 ggr/natt är jag bara glad och tacksam.
Igår tog han även ett steg ut från våra soffbord och ... trillade givetvis men han är grym som verkligen vågar och vill. Han rör sig saakta saakta mellan borden också och står och fibblar med glasunderläggen medan han lutar magen och kroppstyngden mot respektive bord. Problemet är fortfarande att ta sig NER tillbaka på golvet. Men han blir bättre och bättre, landar oftast på rumpan och tar emot med armarna. Även om det givetvis blir störtdyk då och då. Hans huvudmått lär väl ha ökat till det dubbla med alla bulor han samlat på sig...
På babysimmet har han också avancerat. I lördags när vi simmade märkte vi att han verkligen simmar med både armar och ben när man drar runt honom. Benen vispar rundor och händerna plaskar på. Innan har han bara flytit med liksom. Barnen fick även sitta på en flytmadrass i lördags och det var ju SUCCÈ för W. Han satt helt stilla och glodde på de andra ... ända tills han lade sig ner och snabbt började åla iväg mot kanten. Ska fråga om vi kanske får lov att testa det nästa gång också och denna gång låta honom "dyka" i själv och sedan ta emot honom. Känns som att han är redo.
Jaja kortfattat; det känns verkligen som att vi har en riktig åttamånadersbebis här hemma, en som är framåt dessutom. Vill bara springa och köpa en lära-gå-vagn på direkten och se vad som händer men sen lugnar jag mig och inser att det verkligen inte är någon tävling, att han just börjat resa sig och att det finns all tid i världen att lära sig gå. Oavsett är jag väldigt glad över att det händer så mycket nu och att vi har en nyfiken liten skit.
Ja, det här skrev jag alltså i morse... men det gäller fortfarande :-) Sonen var 61,5 cm och vägde 8,2 kg. Han följer sina kurvor oklanderligt. Ingen utplaning alls utan uppåt uppåt uppåt :-) Gällande att resa sig upp är han tidigt på det och tänderna kommer när som helst. Imorgon ska vi gå igenom barnsäkerhet på föräldraträffen ... inte en dag för tidigt om ni frågar mig, puh.
I övrigt har vi, efter någon veckas kämpande, nått resultat med mackan. Nu äter han nästan en hel macka med god aptit och kan sitta och ta bitar själv att smaska på. Så ett av gröt/välling-målen är ersatt med yoghurt med ex. rivet päron och någon sked katrinplommon samt en macka med smör. Funkar riktigt bra och han verkar väldigt nöjd med att få sitta och plocka och tugga.
Sen har vi ju det där humöret. Det är ju sådär för tillfället. Ungefär på dagen han blev 8 månader började också reservationen mot andra människor än mamma och pappa. Han har fått panikböl både hos mormor och morfar, hemma hos kusinerna och när farmor, farfar och faster hälsade på. Verkligen HYSTERISKA tjut som att han inte får luft. Så nu gäller det att vara lite försiktig. Alltid ha honom vänd mot dörren om det kommer någon så att han kan se själv och vara förberedd. Småtjut när man nyser eller hostar är inte heller ovanligt. Han har helt enkelt kommit in i en sån där känslig period igen. Den som var såååååå rolig sist. Men men, det hör ju till och är inget konstigt. Så länge han inte vaknar 5 ggr/natt är jag bara glad och tacksam.
Igår tog han även ett steg ut från våra soffbord och ... trillade givetvis men han är grym som verkligen vågar och vill. Han rör sig saakta saakta mellan borden också och står och fibblar med glasunderläggen medan han lutar magen och kroppstyngden mot respektive bord. Problemet är fortfarande att ta sig NER tillbaka på golvet. Men han blir bättre och bättre, landar oftast på rumpan och tar emot med armarna. Även om det givetvis blir störtdyk då och då. Hans huvudmått lär väl ha ökat till det dubbla med alla bulor han samlat på sig...
På babysimmet har han också avancerat. I lördags när vi simmade märkte vi att han verkligen simmar med både armar och ben när man drar runt honom. Benen vispar rundor och händerna plaskar på. Innan har han bara flytit med liksom. Barnen fick även sitta på en flytmadrass i lördags och det var ju SUCCÈ för W. Han satt helt stilla och glodde på de andra ... ända tills han lade sig ner och snabbt började åla iväg mot kanten. Ska fråga om vi kanske får lov att testa det nästa gång också och denna gång låta honom "dyka" i själv och sedan ta emot honom. Känns som att han är redo.
Jaja kortfattat; det känns verkligen som att vi har en riktig åttamånadersbebis här hemma, en som är framåt dessutom. Vill bara springa och köpa en lära-gå-vagn på direkten och se vad som händer men sen lugnar jag mig och inser att det verkligen inte är någon tävling, att han just börjat resa sig och att det finns all tid i världen att lära sig gå. Oavsett är jag väldigt glad över att det händer så mycket nu och att vi har en nyfiken liten skit.
Ja, det här skrev jag alltså i morse... men det gäller fortfarande :-) Sonen var 61,5 cm och vägde 8,2 kg. Han följer sina kurvor oklanderligt. Ingen utplaning alls utan uppåt uppåt uppåt :-) Gällande att resa sig upp är han tidigt på det och tänderna kommer när som helst. Imorgon ska vi gå igenom barnsäkerhet på föräldraträffen ... inte en dag för tidigt om ni frågar mig, puh.
 |
| Sådär står han och lutar sig, utan att hålla i. Får fan hjärtattack. Puh. |
 |
| Tomten som syns i bakgrunden (den SVINSTORA vid dörren) är alltså Pjärs. Som han INSISTERAR på att ha framme. W drog loss lite skägg från honom som han stod och tittade på en stund och sen var inte han rolig mer. Jag förstår honom ... |
fredag 2 december 2011
Baksidan
med bullbak med barn är magsår och brännskador. Nä, riktigt så illa var det inte. Men nästan. Ica Maxis saffransbullar med vanilj blev iaf ÄNTLIGEN bakade här hemma. Tror inte jag kommer att göra om det på ett tag. Om vi säger så... Gjorde hälften med mandelmassa i fyllningen och mandelspån på och resten enligt receptet.
Erre och syrran BEDYRADE att det var såååååååå enkelt att vrida och snurra bullarna innan. Yeah right. Inte så jävla enkelt när man inte fattar och aldrig sett det förr. Men men, nu fattar jag och vet vad jag ska göra annorlunda nästa gång iaf. Oavsett utseende så blev de snuskigt goda iaf och det är ju faktiskt viktigast!
Recept: http://www.ica.se/Butikssidor/Maxi/Malmo/Malmo-2748/Recept--mat/Sok-recept/Recept/saffransbullar-med-vanilj-714255/
- Posted using BlogPress from my iPhone
Erre och syrran BEDYRADE att det var såååååååå enkelt att vrida och snurra bullarna innan. Yeah right. Inte så jävla enkelt när man inte fattar och aldrig sett det förr. Men men, nu fattar jag och vet vad jag ska göra annorlunda nästa gång iaf. Oavsett utseende så blev de snuskigt goda iaf och det är ju faktiskt viktigast!
Recept: http://www.ica.se/Butikssidor/Maxi/Malmo/Malmo-2748/Recept--mat/Sok-recept/Recept/saffransbullar-med-vanilj-714255/
- Posted using BlogPress from my iPhone
onsdag 30 november 2011
I helgen
var vi som sagt även i Kalmar och fick hälsa på lilla Wilma. Wilmer glodde lite skeptiskt och spenderade resten av besöket med att jaga brorsan och Jennifers katter.
Wilma fick såklart lite presenter, bl.a. en obligatorisk skallra som tillverkades redan tidigt i höstas.
Wilma kändes liten och nyföding trots sina 5 kg (2 v gammal). En riktig sötnos som sov så gott hos mig en stund. Brorsan och Jennifer verkade vara coollugna föräldrar och tog allt med ro. Kändes helt plötsligt självklart att lille Tobbe är pappa. Jennifer var dessutom i oförskämt god form trots barnafödande och hela baletten. Mysigt och väl värt 8 timmars bilfärd och storm ;-) Längtar tills jul när vi träffas igen, känner mig som en sjukt stolt faster. Både faster och moster nu liksom. Hur coolt är inte det?
Igår var vi även på besök hos de andra små kusinerna då syrran och Fredrik bjöd på grillat. Efter ca 10 min hos dem tittade jag bara på Pierre och sa "vi har det nog rätt bra ändå va?", hahaha. Shit va härliga de är. Grymmekids. Alfred är HELT fantastisk mot W, pratar och pysslar med honom hela tiden. Största delen av kvällen gick ut på att fråga mamma vad han fick lov att ge och visa för Wilmer. "Får jag visa lyftkranen för Wilmer? Kan han få leka med den? Han kan ligga här på täcket med mig! WIIILLLMEEER!" Blir så glad att han tycker det är så kul med sin lilla kusin. Hugo satt och fnissade lite på håll och skruvade lite besvärat på sig när W började dra av hans strumpor och försökte bita honom i tårna. Dock fick han både klappar, kram och puss senare.
Maten var som vanligt fantastisk och vi fick oss många skratt när A:s senaste kommentarer återberättades.
L(ina): Nu är det faktiskt JAG som bestämmer. Punkt slut.
A: Vad sa du??
L: Punkt slut!
A: Det heter faktiskt punkt SE!
Hahahaha. Han är bäst.
Wilma fick såklart lite presenter, bl.a. en obligatorisk skallra som tillverkades redan tidigt i höstas.
Wilma kändes liten och nyföding trots sina 5 kg (2 v gammal). En riktig sötnos som sov så gott hos mig en stund. Brorsan och Jennifer verkade vara coollugna föräldrar och tog allt med ro. Kändes helt plötsligt självklart att lille Tobbe är pappa. Jennifer var dessutom i oförskämt god form trots barnafödande och hela baletten. Mysigt och väl värt 8 timmars bilfärd och storm ;-) Längtar tills jul när vi träffas igen, känner mig som en sjukt stolt faster. Både faster och moster nu liksom. Hur coolt är inte det?
Maten var som vanligt fantastisk och vi fick oss många skratt när A:s senaste kommentarer återberättades.
L(ina): Nu är det faktiskt JAG som bestämmer. Punkt slut.
A: Vad sa du??
L: Punkt slut!
A: Det heter faktiskt punkt SE!
Hahahaha. Han är bäst.
Jo
jag lever. Är bara så infernaliskt TRÖTT. Tror jag hamnat i någon slags höstdepression. Jag och alla andra iofs men ändå, knappt man kommer upp om morgnarna. Tyvärr har ju inte min son direkt samma känsla utan snarare tvärtom... knappt han kommer i säng om dagarna.
Jag får sova, det får jag så det kan jag inte heller klaga på. Vet inte vad det är, bara allmänt less på det mesta. Sjukt jävla trött på att ha ont också. Två månader sedan jag fick nackspärr nu och jag har fortfarande problem, får gå och knäcka ryggen varje vecka. Sen hoppar det fel igen. Känns ok på morgonen men farmåt kvällen molar det i hela skuldran och strålar ut i rygg och arm. Jag vill träna så sjuuukt mkt med enligt kiropraktorn kan jag bara typ köra pilates och sån skit. Inte min grej direkt. I övrigt ska jag försöka slappna av i ryggen. Gärna pendla med armarna medan jag går. Jo tack, försök det med en barnvagn och överenergisk åttamånaderssnubbe om ni kan. Men det går väl över. Lite julpynt hade ju inte skadat. Får ta itu med det. Snart.
I övrigt är det fullt upp. Nya bebisar har inspekteras, doktorbesök har avklarats, fikor och middagar och tripp till Kalmar. Idag har vi varit och hälsat på på jobbet. Blandade känslor må jag säga. Halva arbetsstyrkan har försvunnit, chefen har haft hjärtsvikt och ett nytt boende har öppnats. Känner mig lite utanför och orolig inför framtiden så klart. Jobbet har verkligen varit som ett andra hem med fantastiska kollegor och helt underbar stämning trots stundtals riktigt jobbiga situationer. Känns jobbigt, men självklart kul att hälsa på. På söndag blir det dessutom julbord med samma gäng.
Wilmer är på G iaf, lord vad han är på G. Var på Barnmedicin med honom i måndags för återbesök å Neonatals vägnar. När läkaren frågade om han kunde vända sig höll jag på att börja garva. W avslutade storstilat besöket med att knyta upp farbror doktors skosnören.
Han har ju alltså börjat resa sig nu. Ordentligt. Mot typ allt. Vilket resulterat i ca 10 bulor de senaste dagarna. Helt omöjligt att stoppa alla störtdyk i parketten. Så fort han får vara på golvet kryper han bort till borden och drar sig upp. I gåstolen fäller han stolar, drar sönder brickbordet, rycker i gardinen och, ja, drar i precis ALLT. Enda säkra stället är sittern och i den får han ju spel efter 10 min. För någon dag sedan ställde han sig upp i sängen för första gången och i morse stod han likadant när vi kom in. Gladare än gladast. Det är såklart skitkul men också pissjävlaskitjobbigt. Vi får väl hoppas att det åtminstone genererar lite viktnedgång för den här trötta morsan.
Jag får sova, det får jag så det kan jag inte heller klaga på. Vet inte vad det är, bara allmänt less på det mesta. Sjukt jävla trött på att ha ont också. Två månader sedan jag fick nackspärr nu och jag har fortfarande problem, får gå och knäcka ryggen varje vecka. Sen hoppar det fel igen. Känns ok på morgonen men farmåt kvällen molar det i hela skuldran och strålar ut i rygg och arm. Jag vill träna så sjuuukt mkt med enligt kiropraktorn kan jag bara typ köra pilates och sån skit. Inte min grej direkt. I övrigt ska jag försöka slappna av i ryggen. Gärna pendla med armarna medan jag går. Jo tack, försök det med en barnvagn och överenergisk åttamånaderssnubbe om ni kan. Men det går väl över. Lite julpynt hade ju inte skadat. Får ta itu med det. Snart.
I övrigt är det fullt upp. Nya bebisar har inspekteras, doktorbesök har avklarats, fikor och middagar och tripp till Kalmar. Idag har vi varit och hälsat på på jobbet. Blandade känslor må jag säga. Halva arbetsstyrkan har försvunnit, chefen har haft hjärtsvikt och ett nytt boende har öppnats. Känner mig lite utanför och orolig inför framtiden så klart. Jobbet har verkligen varit som ett andra hem med fantastiska kollegor och helt underbar stämning trots stundtals riktigt jobbiga situationer. Känns jobbigt, men självklart kul att hälsa på. På söndag blir det dessutom julbord med samma gäng.
Wilmer är på G iaf, lord vad han är på G. Var på Barnmedicin med honom i måndags för återbesök å Neonatals vägnar. När läkaren frågade om han kunde vända sig höll jag på att börja garva. W avslutade storstilat besöket med att knyta upp farbror doktors skosnören.
Han har ju alltså börjat resa sig nu. Ordentligt. Mot typ allt. Vilket resulterat i ca 10 bulor de senaste dagarna. Helt omöjligt att stoppa alla störtdyk i parketten. Så fort han får vara på golvet kryper han bort till borden och drar sig upp. I gåstolen fäller han stolar, drar sönder brickbordet, rycker i gardinen och, ja, drar i precis ALLT. Enda säkra stället är sittern och i den får han ju spel efter 10 min. För någon dag sedan ställde han sig upp i sängen för första gången och i morse stod han likadant när vi kom in. Gladare än gladast. Det är såklart skitkul men också pissjävlaskitjobbigt. Vi får väl hoppas att det åtminstone genererar lite viktnedgång för den här trötta morsan.
 |
| Bild tagen under skrivandets gång ... |
onsdag 23 november 2011
tisdag 22 november 2011
Vi lyxar
Ja, vi gör verkligen det. Nej, vi lever inte flådigt med kaviar och champagne. Utan vi lyxar med egentid, eller snarare tillsammans-tid. Förra veckan var vi på Robins ensamma, nästa vecka ska vi på julbord med Malle och Jimmi, veckan efter ska vi på 30-års fest och veckan därpå har Pierre bokat hotell i Köpenhamn så att vi ska få en övernattning ensamma. Ja, sen vet jag att folk säkerligen kan reta sig hur mkt som helst på att jag refererar till tid utan vår son som "LYX". Men det står jag för. Jag tänker inte få dåligt samvete för att jag prioriterar Pierres och mitt förhållande ibland. För det BEHÖVS. Verkligen. Lyxen består i att vi har släkt och vänner som t.o.m. tjatar om att få passa W.
Jag kan tycka det är hur lyxigt som helst att få ta upp en glad, söt son ur sängen på morgonen och sitta ensam och mysa med honom i soffan, likaså som jag uppskattar ensamtid med P.
Det är tufft att bli familj, skittufft t.o.m. Plötsligt uppstår en OCEAN av ämnen att bråka om, allt från om man verkligen kommit ihåg att hälla vitaminer i vällingen till varför snuttefilten ligger hemma i sängen när man är iväg hos någon. Vem var det egentligen som skulle packa, va?
Tävlingar uppstår i vem som kan stå ut längst med ett "buhuhuhuhuhuhuhuhuhuhu" rungandes i öronen utan att resa sig från soffan. Utfrågningar om hur många ggr man egentligen var uppe under natten och ett febrilt räknande om vem som varit uppe flest ggr är inte heller helt ovanligt. Mest är det jag som tjafsar om allt och inget. Och det är ganska förståeligt. Hela mitt liv har förändrats, från att ha en samordnar-roll med utbildningsansvar för 20-30 tonårskillar med olika etnicitet, som alla ska ses och hälsas på 5 dagar i veckan till, ja, morsa på heltid. Det är konstigt och ändå inte. Det är frustrerande som fan men ändå helmysigt. Jag blir ju såklart inte lika stimulerad som på arbetet, jag ligger och sprallar med benen och säger MAMAMAMAMAMAMAMMAAMA och PAPAPAPAPAPAPPAPAPAPA, smackar med läpparna och munpruttar som underhållning. Jag tittar på Lyxfällan, Nanny Jo och dricker 17 koppar kaffe. Jag går runt i samma jefla butiker varenda dag och kan både H&M:s, Lindex och KappAhls babysortiment utantill. På Triangeln, i city, på Entré och på Caroli. By heart. Jag kollar Tradera 74 ggr i timmen (i ett tappert försök att komma på fler saker vi "behöver") och KAN verkligen inte låta bli att lägga ut löjliga bilder av W på Fejjan. Jag FÖRSÖKER verkligen dämpa mig men ÄNDÅ finns det typ 30 bilder i ett album med den rafflande orginella titeln "Wilmer" (och ännu fler sådana där "spontana" mobiluppladdningar). Jag är iaf liiite mallig över att jag inte lagt till ett hjärta eller skrivit: "Min skatt".
Det här handlar inte om att Wilmer är mitt liv. Punkt. Utan det handlar om att jag behöver stimulans och att 90% av mitt liv består av W just NU. Han är mitt jobb och min fritid. Jag vet inte så mkt annat just nu. Ibörjan var jag sjukt knäckt över att jag kände mig så jäkla värdelös. Jag var van vid att vara på jobb och vara viktig och fixa biffen. Nu fick jag foglossning de luxe, en miniunge i förtid som jag dessutom inte ens kunde amma, sitta fast på sjukan i tre veckor plus vara sjukskrivna i ytterligare en månad.
Det är inte lätt att bli familj. Inbilla er inte något annat. Det tar lite tid att komma på vad det EGENTLIGEN handlar om och hitta en ny balans. Då är det lätt att gnälla och tjata på varandra. Ta ut sin frustration innan man funnit sig i situationen. Det tar tid att hitta sina nya roller som mamma och pappa och DÄRFÖR behöver man ibland komma iväg och minnas tiden b(efore).W(ilmer). För vi är samma människor i nya roller bara. Det är vi.
Jag kan tycka det är hur lyxigt som helst att få ta upp en glad, söt son ur sängen på morgonen och sitta ensam och mysa med honom i soffan, likaså som jag uppskattar ensamtid med P.
Det är tufft att bli familj, skittufft t.o.m. Plötsligt uppstår en OCEAN av ämnen att bråka om, allt från om man verkligen kommit ihåg att hälla vitaminer i vällingen till varför snuttefilten ligger hemma i sängen när man är iväg hos någon. Vem var det egentligen som skulle packa, va?
Tävlingar uppstår i vem som kan stå ut längst med ett "buhuhuhuhuhuhuhuhuhuhu" rungandes i öronen utan att resa sig från soffan. Utfrågningar om hur många ggr man egentligen var uppe under natten och ett febrilt räknande om vem som varit uppe flest ggr är inte heller helt ovanligt. Mest är det jag som tjafsar om allt och inget. Och det är ganska förståeligt. Hela mitt liv har förändrats, från att ha en samordnar-roll med utbildningsansvar för 20-30 tonårskillar med olika etnicitet, som alla ska ses och hälsas på 5 dagar i veckan till, ja, morsa på heltid. Det är konstigt och ändå inte. Det är frustrerande som fan men ändå helmysigt. Jag blir ju såklart inte lika stimulerad som på arbetet, jag ligger och sprallar med benen och säger MAMAMAMAMAMAMAMMAAMA och PAPAPAPAPAPAPPAPAPAPA, smackar med läpparna och munpruttar som underhållning. Jag tittar på Lyxfällan, Nanny Jo och dricker 17 koppar kaffe. Jag går runt i samma jefla butiker varenda dag och kan både H&M:s, Lindex och KappAhls babysortiment utantill. På Triangeln, i city, på Entré och på Caroli. By heart. Jag kollar Tradera 74 ggr i timmen (i ett tappert försök att komma på fler saker vi "behöver") och KAN verkligen inte låta bli att lägga ut löjliga bilder av W på Fejjan. Jag FÖRSÖKER verkligen dämpa mig men ÄNDÅ finns det typ 30 bilder i ett album med den rafflande orginella titeln "Wilmer" (och ännu fler sådana där "spontana" mobiluppladdningar). Jag är iaf liiite mallig över att jag inte lagt till ett hjärta eller skrivit: "Min skatt".
Det här handlar inte om att Wilmer är mitt liv. Punkt. Utan det handlar om att jag behöver stimulans och att 90% av mitt liv består av W just NU. Han är mitt jobb och min fritid. Jag vet inte så mkt annat just nu. Ibörjan var jag sjukt knäckt över att jag kände mig så jäkla värdelös. Jag var van vid att vara på jobb och vara viktig och fixa biffen. Nu fick jag foglossning de luxe, en miniunge i förtid som jag dessutom inte ens kunde amma, sitta fast på sjukan i tre veckor plus vara sjukskrivna i ytterligare en månad.
Det är inte lätt att bli familj. Inbilla er inte något annat. Det tar lite tid att komma på vad det EGENTLIGEN handlar om och hitta en ny balans. Då är det lätt att gnälla och tjata på varandra. Ta ut sin frustration innan man funnit sig i situationen. Det tar tid att hitta sina nya roller som mamma och pappa och DÄRFÖR behöver man ibland komma iväg och minnas tiden b(efore).W(ilmer). För vi är samma människor i nya roller bara. Det är vi.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)