Bildregn på begäran

Lite bilder från idag dårå:

Lillen fick på sig sina första kläder idag! En present från farmor och farfar :-)

Skallran tog han själv och snodde åt sig :-)

Pjäran håller ställningarna på rummet.

Sköthörnan

:-)

I full mundering

Snögg och fräsch som en gammal raggsocka i senaste sjukhusmodet, yez!

Sällan saker ser små ut i mina händer - det gäller att passa på!

Senaste grejen är att spreta med ben och fötter så mycket som möjligt :-)

Stoltaste farsan i stan!



Känslor

Godmiddag :-)

Har precis pumpat och matat oungen. Han är så söt att jag måste motstå varje impuls att bara ta honom i famnen och springa härifrån. Bara stjäla honom och kuta.

Jag är så glad att det känns så här. Enorm kärlek som bara väller fram.
Personalen berättade i förväg att det kan vara svårt att knyta an, att man inte förstår att det är ens eget barn som ligger där och att man inte ska stressa fram några känslor. Visst, det kändes konstigt direkt på kvällen och första morgonen att se denna lilla skrutt ligga inbakad i filtar och mössor och sladdar och greppa att han är min, vår. Men så fort jag fick hålla i honom första gången kändes det så självklart. Han ÄR min. Inget snack om saken. Det är vår lilla räka, han som var så dryg i magen och gjorde morsan både halt och lytt höll jag på att säga.
Mitt hjärta går nästan itu när jag håller honom mot mitt bröst, klappar på hans lilla lilla huvud och försöker fånga hans mörka flackande blick. Det känns obeskrivligt underbart att se honom sakta slumra till med sin fåniga lilla mun på vid gavel och höra små små rosslande snarkningar och nöjda suckar.

Eftersom det gör ganska ont att hoppa upp och ner ur sängen, resa sig etc så sitter jag med datorn och tittar på bilder av honom istället. Om och om igen. Tittar och halvbölar. Än så länge finns ingen baby blues i sikte men det är verkligen inte omöjligt att det kommer en släng sen när man kommit hem och landat ännu mer.

ÅH jag längtar så jag dör efter att få bära honom över tröskeln (hehe). Tänk att han ska få ligga i VÅR säng sen. Att man kan få köra honom i BARNVAGN och ingen plastlåda. Och jag vet att jag kommer få äta upp detta BIG TIME sen  men - jag längtar efter att vakna till hans skrik och inte en sköterska som kommer med en spruta. Jag längtar tills jag kan byta blöja på vårt fina skötbord och jag längtar tills jag kan få klä på honom hans första kläder. Jag längtar tills jag kan få visa upp honom och se andra hålla honom. Jag längtar tills jag kan amma honom och slippa sitta som ett fån med två plaststrutar på brösten. Jag längtar efter VÅRT liv TILLSAMMANS.
Men det går bra så här också. Jag klagar inte. Jag kan hålla honom när jag vill, snusa på hans hår och stryka över hans rygg.

Han är det bästa, finaste, mest underbara jag vet. Han och hans pappa. Jag är så lycklig (och såååå gråtmild ... uuh :-)

Jajagvetattjagärdryg

En sista bild bara...

Så ... god natt. Återkommer med min story imorgon :-) 

Wilmers story

Så här är det va; vi är fr.o.m. i eftermiddags flyttade till ett HELT eget rum inne på neonatalavdelningen på SUS. Wilmer ligger i en värmebädd som håller 35.5 grader och förser honom med lagom mycket värme. Anledningen till detta är att han inte hunnit skapa sig tillräckligt mycket underhudsfett (eftersom han missat 7 veckor av näring i magen) och behöver äta upp sig. Vi tar tempen i armhålan på honom med jämna mellanrum för att se om han fortfarande behöver värmebädden.
Han har tre elektroder på sitt bröst som sitter kopplade till en monitor där man kan följa hans syresättning, puls och ehm ... något annat som jag har glömt. Dessutom har han en liten mätare kopplad till sin fot som man själv skiftar (från höger till vänster fot och vice versa) varje gång man byter blöja ungefär. Denna spänner man fast med ett kardborreband.

Dock kan vi koppla bort honom från allt detta om vi vill byta blöja eller ha honom på bröstet när han får mat. Då trycker man bara bort monitorn och kopplar loss honom. Vi kan även ta med hela sängen om vi ska iväg och äta i dagrummet eller dylikt. Då kopplar man loss en liten monitor som sitter på den stora och kör iväg. På neonatal jobbar personal som har uppsikt över Wilmers värden och kommer om man larmar (trycker) efter dem eller om monitorn börjar tjuta pga lös elektrod, eller om ngt värde skulle sjunka/öka drastiskt.
Wilmer har även en sond genom näsan som vi kan spruta in min bröstmjölk i. Han äter var tredje timme och ligger nu på 23 ml per måltid. Skulle min mjölk (urk, det lät skabbigt) inte räcka tillsätter personalen övriga milliliter i ersättning istället. Jag pumpar (via en elektronisk pump) i ca 10 minuter. Mjölken jag får ut märker jag med datum, klockslag och mitt namn och sätter in i en kyl där hyllorna är numrerade efter rummen vi bor i. När det sedan närmar sig matning trycker vi efter personal som hämtar rätt mängd mjölk från kylen och sätter i ett vattenbad. Sen tar vi en plastspruta och suger upp, kopplar den till sonden och sprutar runt 1-2 ml i minuten. Vrje matning avslutas med att man sprutar in någon ml luft i sonden så att han fått ner allt.
Personalen gör alltid ett test innan sonden där de suger upp lite mat ur magsäcken för att se om hans matsmältning fungerar som den ska. De sprutar ut dropparna på ett papper som ska bli rosa/lila.

Wilmer har klarat det galant, äter vad han ska, ökar i vikt (födelsevikt: 1825 g, två dagar senare: 1740 g, igår 1764 g) och har börjat intressera sig lite smått för vad morsan har att erbjuda. Han är dock LITEN, det är inte meningen att han ska kunna suga själv ännu. Personalen glömmer t.o.m. själv bort det ibland eftersom han klarar sig så bra. Vissa saker måste få ta tid och kan inte påskyndas. Han måste få växa så han kan hålla värmen och orka äta själv. Det är i stort sett det enda som saknas vår kille. Vi vet alltså inte när vi får åka hem.Det är det ingen som vet. Men helt enkelt när han har växt tillräckligt, kan hålla värmen och äta själv.

I övrigt är han en liten snubbe på 43 cm som inte gillar att byta blöja, när man petar för mycket på honom eller att ligga under filt/täcke. Går fem sekunder sedan har han armen eller foten utanför filten igen. Han skriker som en upprörd fågel- eller kattunge när han är arg. Mammas och pappas katt började morra och titta ut genom fönstret när den hörde honom genom telefonen. Han tittar plirande med sina fågeloungeögon och är mycket "med" när man tar upp honom. Han har börjat uppskatta tröstnapp och ligger gärna och suttar efter ett "horribelt" blöjbyte. Han kissar och bajsar som han ska och SOVER SOVER SOVER heeela tiden.

Det var nog allt om mr. W. Ni får gärna fråga om ni undrar något men det är inte säkert att jag kan svara :-)

Liten som sina föräldrar :-)

I sitt lilla bo

Tonight

Ikväll. Ikväll ska jag försöka hinna skriva ett långt inlägg om hur vi mår, vad som kommer att hända och om hur förlossningen och allt runt omkring kändes mer detaljerat.

Har ni tur lyckas jag även övertala Pierre att skriva ett inlägg så småningom om hur han upplevde/upplever det hela :-)

Åh

Tänk att han är min ... vår fina fina son.

Avgjort!!

Tävlingen är avgjord. Genom ett rafflande lotteri baserat på kommentarsnummer och namn drog vi fram en vinnare här på sjukan.

VINNAREN BLEV: Kommentar nr. 10 - Helen - som ville vinna skallran till sin nyfödda lilla Livia. Gratulerar!! *applåder*

Så Helen, skicka ett mail till: soffan_kj@yahoo.se med din adress så ska du se att du får en kanin på posten så fort vi kommit hem :-)

Ps: Vi har även filmat när dragningen gjordes så att det inte blir några sura miner ... ;-) Lägger ut det klippet sen.

Och verkligen TACK för alla fina kommentarer och tävlingsbidrag!! Pierre satt och läste upp kommentarerna som droppade in under tiden förlossningen satte igång i lördags. Era ord hjälpte och värmde mycket i ett oroligt hjärta just då ska ni veta.

Räkan!

Jaha go vänner ... en händelserik helg får man verkligen säga. Det här hade jag verkligen inte räknat med i fredags när jag låg hemma med molvärk i ryggen. Men - vår räka har tittat ut!! Världens finaste lilla Wilmer kom till världen 20.32 i lördags kväll. En liiiiten plutt som hade sjukligt bråttom ut. Så HA! - in your fejs alla som någon gång tänkt tanken "shiit vad di där Pjäran å Såffan har införskaffat mycket bäbisgrejor redan, värsta hysko-paret". Visste väl att han skulle kräva mycket av oss. Men trots alla förberedelser var vi långt ifrån förberedda på att få ut en liten Wilmer redan i v.33+1. Ingen BB-väska, inga kläder som passar en fågelunge, inte ens en kamera hann vi få med när vi åkte in i fredags kväll för att kolla läget med min molvärk och fick reda på att jag var 2 cm öppen och hade täta värkar.

Det var ett psykiskt påfrestande dygn som följde när jag pendlade mellan total rädsla och försök i att hitta glädje i en eventuell stundande förlossning. Jag tyckte det var oerhört jobbigt att föda med tankar om att det var för tidigt och helt fel i huvudet. Jag var inte beredd för fem öre. I fredags morse satt vi på föräldrakurs och pratade om komplikationer, ett dygn senare ligger vi på förlossningen och har komplikationer. Det var riktig ångest och när personalen från neonatal varit och informerat om avdelningen samt barnmorskan berättat att det snart var dags att stänga av droppet som höll tillbaka mina värkar. Då kom tårarna. Jag stortjöt och kramade Pierre. En rejäl utrensning av systemet och sen skärpte jag till mig. Ville räkan komma ut så skulle han fan få det.

Och det ville han ... verkligen. Så fort droppet stängdes av så gick vattnet och 3 timmar och ca 15 min senare låg han på min mage. Jag minns att jag sa till Pierre vid 18-tiden att jag var glad om han var ute till 3 på natten i af. När jag sedan hörde barnmorskorna pladdra om klockan sju trodde jag ärligt att klockan var sju på morgonen dagen efter...
Någon bedövning utöver lustgas hann vi inte med. Det var bara att bita ihop. Och det gjorde jag. Pierre trodde att mitt huvud skulle sprängas berättade han efteråt. Det trodde jag med, och mer därtill. Jag skulle gå hem, jag trodde inte på personalen längre, jag ville dö ... ja, jag vet inte allt. Tidigare samma morgon hade vi dessutom haft det stora "nöjet" att höra rumsgrannen förlösa sitt barn. Jag trodde jag skulle dö av rädsla när jag hörde hennes "AAJAAJAJAJAJAJAJJAJAJAJ!!!!! FY FAAAAAAN!!!!!" genom badrumsdörren. Shit vad jag ville hem då. Och vad irriterad jag var över att få höra henne.

Efter min egen förlossning var jag beredd att be personlig ursäkt till alla inom 1 km radie. Lord vad jag skrek. Eller åtminstone är det så jag minns det genom diset.

Jag tror jag lämnar alla närmare beskrivningar där, tills jag fått lite mer distans till hela upplevelsen. Jag är fortfarande lite yr och chockad. Men glad. Glad och vansinnigt kär i vår söta bebis. Vår lilla räka som hade så bråttom ut. Vår lilla fina Wilmer.

Tävlingen ...

Tävlingen. Ja, den är avslutad men tyvärr har ingen vinnare utsetts än. Men det kommer ... berättar alldeles strax vad förseningen beror på... Och, nej IP, att skriva fler kommentarer ökar tyvärr inte vinstchanserna ;-) Jag räknar en kommentar per person och tar bort de (syrran) som inte är med i tävlingen men ändå kommenterat. Återkommer snart :-)

Ojdå

Idag var vi på del 2 av föräldrakursen. Jag vaknade med intensiv molvärk i ryggen i morse och den har inte släppt än. Känns inte alls bra. Vi haffade därför BM efter kursen ... eller Pierre tjatade på att jag skulle fråga. Och tur var väl det, hon tog oss på allvar och vi fick hänga med upp så att hon fick klämma och känna. Min livmoder är ju väldigt kompakt och därför hade hon svårt att avgöra om det är som den är spänd eller om jag upplever det så eftersom lillen tar upp all plats. Det känns mycket bebis som hon sa. Hon kände på honom och konstaterade att han hade huvudet nere i mitt bäcken också. Jag har varit lite konfunderad över molvärken, som känts till och från under hela veckan, men har tänkt att det kanske ska vara så, att det kan bero på vart hans huvud är placerat eller att livmodern växer (som ju molvärken beror på i början av graviditeten). Enligt BM betyder dock molvärk att saker och ting händer. Gulp. Jag blev ordinerad åtminstone 2 veckors sträng vila för att i så fall stoppa upp en ev. för tidig förlossning. Om två veckor får jag dock upp och hoppa igen för då är kidden fullmogen så då är det lugnt om han kommer. Det är ganska lugnt nu med men kan man stoppa upp förloppet så ska man ju försöka. Hon sa också att detta inte behöver betyda ngt alls och att jag likaväl kan föda i v. 41 men att det är dumt att chansa och hålla igång. Sist tog vi även ett urinprov eftersom allt lika gärna kan handla om en urinvägsinfektion som spökar. Även om jag känner mig snäppet oroligare nu än innan vi frågade så känns det ändå bättre att veta ordentligt. Och för första gången i mitt liv, trodde aldrig jag skulle säga det här; så hoppas jag att jag har urinvägsinfektion. BM ringer på måndag om det är ngt iaf.

Nu måste jag vila bort den här smärtan. Återkommer med skallran senare.

Finbesök

Idag fick jag minsann finbesök. IP dök upp vid 11-snåret och drack en smoothie med mig på den soliga men ack så iskalla balkongen. Med lite filtar blev det ändå halvbehagligt. Eller ja, TREVLIGT var det iaf :-)

Innan dess hann jag även med att kolla Sex and the city 2. Det var inte så roligt med tjajfilm. När Liza Minelli sprang runt i hotpants och knähöga stövlar mådde jag t.o.m lite illa. Kan ha varit av frukosten också ... men ändå.

Sen blev det mest pyssel här hemma. Alla gamla räkningar och skattebesked och kvitton och ja, allt jag samlat på mig sen jag flyttade hit sorterades upp och är på väg in i pärmar. Föräldrakomplex? Näää då.

Sen blev det en tur ut om Svågertorp för att handla present till mamma som ska ha födelsedagsmiddag på lördag. Brorsan med fästmö (det heter det faktiskt när man är FÖRLOVAD) kommer ner redan imorgon från Kalmar och ska sova över till lördag här :-)  Hoppas de inte har något emot zombien som vandrar fram och tillbaka till toaletten om nätterna ... Hade nog kunnat skrämma vem som helst med mina hasande steg.

Och, sist men inte minst, är även skallran till tävlingen komplett. Den kommer ut på bloggen imorgon tillsammans med tävlingsinstruktioner (måste komma på några först!). Inte helt lätt med tanke på att det mestadels (uteslutande?) kommer att vara folk jag känner och jag måste komma på något rättvist och ofuskigt vis att utse en vinnare på. Ska fundera lite till ...

Gäsp

HUR underbart är det inte att det är ljust ute på morgonen?? Jag inser att jag helt hade förlorat hoppet inför en stundande vår. Jag blir överraskad VARJE dag. Vem har tänt en lampa utanför fönstret? Vad är det för ljus som sipprar in? Tänk att sitta hemma i mörkret, med snödrivor och is utanför fönstret. Tänk att föda i snöstorm. Jag är så innerligt glad att lillskiten kommer till våren. Jag beundrar verkligen er som suttit nyförlösta under vinterhalvåret, det måste kännas HEMSKT att sitta inne i mörkret och behöva dra på sig pjäxor och ut och slira på isen med barnvagnen. Istället kommer väl jag iofs bli jagad av gässen. Men hellre det. Vill jag lova.

Jag KAN verkligen inte sova längre om dagarna. Däckar vid 23-00-tiden och sen vaknar jag i snitt 3 ggr/natt för toalettbesök och det är fanimej lika jävla plågsamt att ta sig ur sängen (eller soffan) varje gång. Sen är det liksom kört. Man ligger vaken och försöker hitta rätt ställning. Gnuggar igång blodcirkulationen i div. ben eller arm och drar i Pjär som ALLTID börjar snarka vid ngt tillfälle under natten. Sen somnar man äntligen ... bara för att vakna 2-3 timmar senare. Så till slut ger man upp. Har klockan passerat 5 brukar jag gå upp. Sen sitter man här och ugglar.
Får så dåligt samvete av att inte jobba. Känner mig så ... dålig, på något vis. Även om jag gör saker varje dag så är det inte samma sak som att göra ett ärligt dagsverke eller vad man ska säga, hehe. Det är ju inte direkt så att man går och lägger sig med ett leende på läpparna och känner att idag, idag, har jag fan varit riktigt bra. Men jag vet att det är för en god sak jag är hemma och jag vet att jag borde njuta och vila och ha det bra. Men ... ja, det är inte så enkelt. Inte för mig iaf. Jag försöker iaf. Det gör jag :-)

Hoppas ni får en bra dag, tror inte jag överdriver om jag säger - I´ll be back ;-)

Hahaha

Den här gamla klassikern drog någon upp på Facebook igen. Det är SÅ fantastiskt roligt. Radio Trelleborg. Vi skrattade tills vi grät en tår.

Fix

Det blev till att städa. Tömma bokhyllor och byråer, fylla bokhyllor och byråer. Sortera ut och hänga upp smycken, kasta underkläder, gå igenom gammalt skolmaterial och börja sortera räkningar. Sen tog det stopp. Sammandragningar de luxe. Bara att lägga sig på soffan och försöka slappna av.

Sjukt att man kan bli helt färdig av något sådant.



 

Något sådant blev det i sovrummet. Än så länge iaf. Fler smycken ska upp.

Jodå.

Asså

Ny dag - så många möjligheter. Än så länge har jag ätit frukost (blev vanlig med havregrynsgröt, proviva, leverpastejsmacka och ett kokt ägg ... och latte) och tittat på fyra avsnitt (de är 15 min långa) av det ytterst hjärndöda programmet "Glamourama" som man kan hitta på tv3 play. Jesus vilka nötter. Plötsligt är jag inte det minsta sugen på att gå runt i kortkort och dricka drinkar. En gräll kakafoni av plumpade läppar, plattade extensions, pudrade nyllen och fladdrande ögonfransar. Fascinerande på något ödesdigert vis men inte mer.

Asså asså asså.

Så, vad ska jag göra av dagen?

1) Baka bullar. Både till baby showern och till några vänners flytt på lördag.

2) Åka (gå?) till Entré och slösa lite presentkort på nya saker till köket som matchar med tyget vi köpte.

3) Städa ur samtliga skåp i köket.

4) Virka.

5) Börja läsa på bokserien jag lånat av mamma.

6) Kolla film och grotta ner mig.

7) Sortera räkningar, viktiga papper och börja sätta in allt i pärmar.

Ni ser - möjligheterna är oändliga. Oh yezz.

Later!

Tjajfilm

Nu när jag, ja, inte känner mig sådär ashipp och snögg direkt har plötsligt mitt behov av att se s.k. tjejfilmer ökat. Sist vi hyrde film slank även "Sex and the city 2" med. Såg den på bio förra året men minns inte så mycket. Tänkte faktiskt bara sitta inne och mysa ner mig i soffan imorgon bitti med en latte (och kanske baka scones!! Oooh! Eller kanske gå till Espresso House och köpa med mig frulle hem, oooh!)  och bara slötitta. Fast blir det superfint väder så kanske det får bli på torsdag istället. Man kan ju intre grotta ner sig totalt. Jue.

Kris?

Idag känner man fanimej nästan att det är riktig vår. Underbart och liiite skrämmande på samma gång. Tror jag har kommit in i lite trotskänslor de senaste dagarna. Vill ut och festa, dricka drinkar och åka iväg på partyresa (bara det faktum att jag benämner något som "partyresa" borde omedelbart utesluta mina chanser). Vill ha skyhöga klackar och megakorta klänningar. Skulle iofs kunna vara 30-års kris också. 

Tar jag på mig en vanlig klänning nu så blir den iofs megakort. Och går jag på en för hög trottoar blir jag lite yr, typ samma som att vara full på höga klackar. Så ser ni någon ragla fram på trottoaren i för liten "tröja" idag så vet ni vem det är...

Jag saknar mina ben. Och midjan. Och allt.

*snyft*

 

Charmtroll

För övrigt är jag på HELruttet humör. ALLT känns överjobbigt. Hela jag har svullnat upp, ischiasen värker konstant, blåsan verkar ha krympt ytterligare 5 nummer och min kära sambo verkar ha fått ÄNNU sämre hörsel och uppfattar således typ 5% av allt jag säger. Fick iaf ÄNTLIGEN bevis på att det är han som hör dåligt och inte jag som mumlar när jag hörde hans iPhone vibrera från sex meters håll, Pjär hörde den däremot inte ens när han stod brevid den. Alltså 10 cm ifrån.
Ett litet steg för mänskligheten men ett STORT steg för mummel vs. hörselskade-konflikten.YES! ;-)

Jag lyckades iaf ta mig ut en runda på stan innan idag. Såg MINST 7 höggravida kvinnor på den korta tid jag var ute. Babyboom indeed det här året.

Väl hemma igen fick jag besök av Camilla och Pierres kusin Katarina med lille Filip :-) Och sen tittade även Peter förbi en snabbis. Så det blev värsta släktträffen :-)

Andra spännande events som hände var att jag kollade upp skatteåterbäringen. Istället för att betala tillbaka 15-20.000 :- (vilket en kollega lurade i mig att vi skulle landa på eftersom vi har betalat för lite skatt) så verkar jag få tillbaka 2.600:-. Jeeefligt trevliga nyheter. Är inte direkt skittät nuförtiden.

Oh, just det, sen såg min kära vän Jenny antagligen bilden på min nätta mage här under och skickade sms om att vi måste göra gipsavgjutningen pronto innan magen spricker, haha. Jag fick det i present av henne, att hon ska gipsa in gravidomagen till mig. Supersnällt! Ska bli skitkul :-D

Nu ska jag kissa. Haj.

Gött mos

Jamen vad trevligt att lite fler har anmält sitt intresse till tävlingen! Då kör vi dårå. Jag virkar klart en skallra först (i unisex-färger) och när den är klar lägger jag ut bild och skriver vad ni behöver göra. Den blir antagligen klar i veckan så håll utkik :-) Gött mos!

Come on

Ok, så det finns alltså TRE intressanter angående tävlingen. Nog för att jag tycker att ni är värdiga vinnare alla tre men ... LITE fler får nog anmäla sitt intresse först.

Man kan ju faktiskt ge bort den till någon snäll ounge eller blivande föräldrar om man nu själv inte har en bulle i micron. Ojojojoj så påppis ni kommer att bli då. Jodå. Bara hallå liksom, här får ni en skallra bara för att. Det finns ju dock risk för att ni får passa barnet i tid och otid och blir faddrar och GUD vet allt efter ett så fint tecken på barnakärlek. Asså, bara så ni vet.

Ja, jag har rätt tråkigt.

Kom igen nurå. Sist jag hade tävling på bloggen vann Pjäran minsann. Och jag tror inte att han ångrar sig :-)